Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
LUDVIG XIV PÅ HÖJDEN AF MAKT. 163
omfattade alla folk från Eufrat till Hercules’ stoder, från Sahara till piktiska muren
i det aflägsna Britannien, sa härskade också under Ludvig XlV:s tidehvarf den
franska kulturen i hela Västerlandet. Men ej blott fransk sed och franskt sprak, äfven
fransk regeringskonst, som nått sa öfverraskande resultat, tog man i utlandet efter
med största ifver. Colberts merkantilsystem vann bifall öfverallt — dess höga
tulltariffer, införselförbud och statsförmynderskap på industriens område. Icke
ömsesidigt utbyte, utan ömsesidig afspärrning tycktes i regel vara grundtanken med
afseende på handeln mellan staterna.
Framför allt rönte det eländiga, ödelagda, sönderslitna, i materiellt som moraliskt
afseende förfallna Tyskland — trettioåriga krigets Tyskland — ett
oemotståndligt inflytande från det mäktiga, rika, i andligt afseende långt framskridna
Frankrike. Från adeln och an mer från alla dessa hof, som i smått skulle apa efter
förebilden i Versailles, gick smaken för allt franskt öfver till alla folkklasser. Man tyckte
sig vara förnäm och fin, om man kunde rådbråka litet franska, om man föraktade
det klumpiga, otympliga modersmålet eller åtminstone utstyrde det med sa många
franska ord som möjligt. Enhvar förtjustes af de behagliga umgängesformerna,
det lätta och själfmedvetna uppträdandet, den lättvindighet, hvarmed man tog lif
och moral, det glada och ogenerade sätt, hvarpå man fann behag i hvad som var
tilldragande och sinnligt retande. Härmed förband sig ofta på sällsamt vis medfödt
tyskt pedanteri. Äfven i litteraturen gjorde sig naturligtvis den franska smaken
gällande. Under 1600-talets första hälft stod den tyska poesien ännu under inflytande
af den ideella riktning inom den italienska skaldekonsten, hvars mästare voro Tasso och
Ruccellai. På denna väg gick Martin Opitz. Men omedelbart efter honom inbröt den
franskhärmande riktningen. Den andra schlesiska skolan visade förkonstlingens alla
oarter. Innehållet ar andefattigt och samtidigt lystet, onaturligt och skrufvadt, den
största vikt lägges vid allehanda fadda konstigheter med afseende på versbyggnaden.
Afskräckande »mästare» inom denna för Tyskland sa främmande tarfliga konst äro
Breslau-rådsherren Kristian Hofmann von Hofmannswaldau och juristen Kaspar von Lohenstein.
Inom de bildande konsterna gingo likaledes all själfständighet och originalitet
förlorade. Målarkonsten hemföll till samma aftyning som allt annat tyskt och miste all
själfkänsla och egenart. Den blef själlös och eklektisk och anslöt sig till franska
och italienska förebilder. Till sist gick tarfligheten sa långt, att själfva den tekniska
förmågan försvann. Arkitekturen omhuldades i hög grad af de tyska furstarne, och
här gjorde sig den franska smaken an mer gällande an inom andra konstarter.
Ludvig XIV:s väldiga slottsbyggnader väckte furstarnes beundran och afund, enhvar af
dem ville hafva sitt Versailles och sitt Marly, och att möjligast troget efterbilda dessa
slott blef alla arkitekters mål och uppgift. Ingenting såg man mer af
renässansstilens lefvande fullhet och rika fördelning af ytorna, utan blott den stela högtidlighet
och enformiga omfångsrikhet, som utmärkte de franska förebilderna. Denna riktning
vann insteg i Berlin under den store kurfurstens tid genom Johan Arnold Nehring, för
öfrigt en högt begåfvad konstnär, hvilken bi. a. uppgjort ritningen till Berlins
tyghus. I öfrigt uppenbarar sig ingen individualitet i de husmassor, som rada sig vid
hvarandra utefter de ändlösa, raka gatorna — lika litet som hos människorna. Man
lefde ju under den från Frankrike härstammande obegränsade absolutismens tid.
Icke mindre mäktigt an i Tyskland härskade i dess grannstat Holland den franska
bildningen. Den nederländska poesiens skapare, Hooft, hade — som Opitz — helt
och hållet följt italienska förebilder. Men hans efterföljare, Joost van den Vondel
(1587—1679), — född i Köln — hvilken såsom lyriker med rätta prisas som sitt folks
störste, egnade sig hufvudsakligen åt dramat, och här står han i friskhet och naturlighet
vida efter Hooft. Liksom Racine ar han mer förståndsmänniska an poet, skrifver
långrandiga och högtrafvande tal i stället för känslans och passionens språk, gifver oss ord
i stället för handling och ar mer mån att följa »klassikernas» regler an naturens bud
och den poetiska sanningen.
Mera troget bevarade den holländska målarkonsten sin nationella egendomlighet.
Detta gäller i synnerhet genremåleriet. An sprudla bilderna af en ursprunglig, frisk
om ock stundom grof humor; an framträda i dem en oerhörd fantasi och ett
förbluffande begär efter det äfventyrliga. Bägge dragen äro karakteristiska för dåtidens
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
