Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
WILHELM AF ORANIEN OCH LUDVIG XIV. 175
ter voro emellertid helt andra. Han var en kärf och sträng man, och hans
erfarenheter och lidanden under inbördeskriget liksom whigpartiets angrepp på hans
person hade gjort honom an mer bitter. Alla olyckor hade enligt hans mening sin
grund i undersåtarnes olydnad och regenternas svaghet. På det mest afgjorda satt
höll han därför fast vid grundsatsen om den absoluta makten, på det kyrkliga likaväl
som på det världsliga området, d. v. s. vid romersk katolicism och kungligt envälde.
Jakobs afsikt var att införa båda i England, och det skulle ske genom att hänsynslöst
använda de kungliga prerogativen gentemot gällande lagar. Inskränkt, som han var,
kunde han aldrig komma till en klar uppfattning af de verkliga förhållandena och
af hvad som var möjligt att genomföra, och han tog sin halsstarrighet för prisvärd
fasthet — en egenskap, som han dock i afgörande ögonblick mer an en gång saknade.
Mot sig själf var denne furste för öfrigt vida mindre sträng an mot andra, och hur
from eller, rättare sagdt, hur bigott han var, tillät han sig det mest liderliga lefnadssätt.
En strid utbröt, som skulle blifva af största betydelse icke blott for England,
utan för hela världen. Det gällde seger eller nederlag för den romerska andan, som
Konung Karl II af England. Konung Jakob II af England.
Malning af Peter Lely i Richmondska Medaljong af Petitot, tillhörig baro-
samlingen, Goodwood. nessan Burdett-Coutts.
på två vägar tycktes vilja nå väldet öfver världen. Politiskt sedt, hade den som
oinskränkt statsmakt förkroppsligat sig i Frankrike, men tack vare Ludvig XIV gått
vida öfver dess gränser, en skarp motsats mot gammalgermansk författning och
själfstyrelse. Kyrkligt sedt, uppträdde den som en med denna statsmakt förbunden
uteslutande katolsk kyrka, fientlig mot en tanke- och forskningsfrihet, som knappt
börjat uppspira. Jakob insåg, att han för att kunna genomföra sina afsikter måste
söka stöd hos de romaniserande tendensernas förkämpe, Ludvig XIV, och redan från
början ställde han sig därför i beroende af honom.
Det parlament, som Jakob nu sammankallade, visade en majoritet af tories, och
konungen försökte att genom grym förföljelse mot dissenters, d. v. s. mot de
icke-högkyrkliga engelska och skotska protestanterna, vinna den för genomförande af
katolikernas likställighet. Försöket misslyckades, men det visar oemotsägligt, att
Jakob ej — som det senare påstods — afsåg att göra alla trosbekännelser lika
berättigade utan blott att göra sin religion härskande, som ej hundradedelen af
Englands folk bekände sig till. Då torymajoriteten sålunda ej kunde vinnas för att
ensidigt tillgodose katolikerna, slog Jakob in på en motsatt vag och skänkte i april
1687 genom den s. k. indulgensförklaringen likställighet åt både katoliker och
dissenters. Men det öfvervägande flertalet bland de sistnämnde stod ej for konungen
att vinna. Indulgensförklaringen innebar tydligen ett författningsbrott, ett
öfverskri-dande af konungens befogenheter, och lika tydligt var, att den icke var ett utslag
af tolerans utan af politik. Dissenterna slöto sig därför hellre till anglikanerna;
dessa hade åtminstone ej sa grymt som konungen förföljt dem, dessa höllo fast vid
författningen, och dessas tro var betydligt mer an konungens besläktad med deras egen.
Mera an förr började nu konungen åt katoliker utdela ämbeten inom
förvaltningen, inom hären och till och med inom den anglikanska kyrkan — allt i öppen strid
mot gällande lag. Han missbrukade sin öfverhöghet öfver engelska kyrkan till att
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
