Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
176 M. PHILIPPSON, LUDVIG XIVIS TIDSÅLDER.
söka nedrifva den. I strid mot två uttryckliga lagbud upprättade han 1686 en
andlig domstol, en Hög kommission med vidsträckt disciplinär myndighet och med
uppgift att aflägsna alla uppriktigt protestantiska präster. Universiteten hade hittills
predikat den kungliga absolutismen, men nu rönte de det ödet, att lärare och
stipendiater fördrefvos för att ersättas af katoliker — ja till orh med af munkar. Jesuiter,
förhatliga för hela folket, gjorde nu sitt intåg, och bland dem valde konungen sin
biktfader, en fanatiker vid namn Petre. En ambassadör afsändes af den engelske
konungen till Rom, en påflig nuntie uppträdde i London. Alla domare och
ämbetsmän, som motsatte sig detta laglösa tillvägagångssätt, beröfvades sina befattningar.
Däremot gingo ifriga hofsmickrare för att behaga konungen öfver till katolicismen.
Af Irland tänkte konungen skapa ett fast stöd for sina planers utförande, och
därför blef Tyrconnel, en irländsk katolik af den mest utpräglade färg, utnämnd till
ståthållare på denna ö, hvars förvaltning han ordnade ur romersk-katolska
synpunkter. De engelska regementena blefvo småningom upplösta och ersatta med
irländskkatolska. De farhågor man hyste för hvad komma skulle efter Jakobs tronbestigning
hade vida öfverträffats af verkligheten.
Då föddes den efterlängtade tronarfvingen, och därmed tycktes utsikten till
politiskt och religiöst förtryck för Storbritanniens folk vidga sig i det oändliga.
I denna nöd enade sig ledarne för alla partier om en skriftlig uppfordran till
konungens måg, Wilhelm af Oranien, att i spetsen för en truppstyrka begifva sig till
England för att rädda dess författning och tro.
Wilhelm Henrik af Oranien hade som fader- och moderlös genomlefvat en
glädjelös ungdom under sträng uppsikt af sina fiender, det oligarkiska partiets män. Svag
till hälsan, blef han under sådana förhållanden dubbelt allvarsam, inåtvänd, ja
vresig. Men han genomgick också på detta sätt en förträfflig skola i diplomatiens konst
och lärde sig att sorgfälligt dölja vidtgående planer men på samma gång med all
kraft arbeta på deras genomförande. Ungdomlig glädje, konst, vetenskap brydde han
sig ej om, hans intresse var ända från de tidigaste aren riktadt, enbart på offentliga
värf. Om han an, naturligt nog, aldrig lemnade ur sikte sin egen fördel, sa
underordnade han den likväl ett högre och allmännare syfte: tillintetgörandet af
Frankrikes tyranni öfver Europa. Därigenom har han gjort sig förtjent af hela
världsdelens eviga tacksamhet. Personligen var han föga älskvärd, var retlig och kall, på
slagfältet var han oftast olycklig; men han egde en klar blick, var medveten om sin
uppgift, var orubblig, förtviflade aldrig samt var städse beredd att offra sin person
för den stora saken. Wilhelm III af Oranien var med ett ord en visserligen icke
tilldragande, men beundransvärd och på sitt sätt storartad personlighet.
Han var i själfva verket nu hågad att gå engelsmännens önskningar till mötes.
I vanliga fall var han visserligen långsam, men i afgörande ögonblick var han man
att raskt fatta beslut och djärft utföra dem. Hans gemål Maria, som satte
protestantismens intressen framför sin faders, var af samma tanke som Wilhelm. Jakob
måste störtas, eljest skulle Ludvig XIV tillintetgöra Europas frihet och den
protestantiska religionen. Sådan som stämningen nu var i England, var det sannolikt,
att konungen skulle falla; om prinsen af Oranien ej spelade huvudrollen vid
revolutionen, vore det att befara, att han helt skötes åt sidan och beröfvades all utsikt
att få bestiga tronen.
Hvarjehanda svårigheter stodo ännu hindrande i vägen för expeditionen, men
motståndarne själfva bemödade sig om att undanröja dem. De holländskal
aristokraterna, som fruktade ett förnyadt anfall från Ludvig XIVis sida på Neder]anden,
vägrade i början att lemna sitt bifall till företagets utförande. Då befriade den
franske konungen dem från deras farhågor.
De kejserliges oafbrutna framgångar mot osmanerna, från hvilka Leopold
eröfrat hela Ungern jämte Siebenburgen och Slavonien, kommo Ludvig att frukta,
att hans turkiske bundsförvant skulle tvingas till en skymflig fred och därigenom
de segerrika kejserliga trupperna blifva användbara för Rhentrakternas försvar. Han
beslöt därför att inskrida och kufva kejsaren och Tyskland, innan det blefve för
sent. Förevändningar voro lätt funna. Ludvig framställde anspråk på vissa
delar af Kur-Pfalz för sin svägerskas, hertiginnans af Orleans räkning. Ett försvarsför-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
