Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
LUDVIG XIVIS SOL GÅR NED. 199
13 augusti 1704 i strid med fienderna vid Höchstädt, platsen för Styrums nederlag
året förut. Fransmännen och bayrarne voro något öfverlägsna i antal, men ledo ett
förkrossande nederlag; blott en fjärdedel af den besegrade hären undkom.
Slaget vid Höchstädt förändrade hela krigsläget. Fransmännen, som hittills
betraktats som oöfvervinneliga, hade lidit ett oerhördt nederlag, Österrike var räddadt
ur den mest öfverhängande fara, Bayern, dess tyske motståndare, var värnlöst, den
stora alliansens medlemmar, som börjat gripas af misströstan, fattade åter mod.
Marlborough, nu på en gång framträdande som en af de mest framstående
fältherrar i alla tider, blef af den tacksamme kejsaren utnämnd till riksfurste och erhöll
det bayerska Mindelheim i förläning. Sa mycket större var den bestörtning, som
den fruktansvärda katastrofen framkallade i Frankrike. »Hela världen tappar
hufvudet», utropade madame de Maintenon, och Ludvig XIV själf glömde sin vanliga
kallblodighet och rasade i förtviflan och blygsel.
Medan Max Emanuel flydde till Belgien, afslöt hans gemål i Ilbesheim ett
fördrag med kejsaren, enligt hvilket hon öfverlät åt honom förvaltningen af hela Bayern
med undantag af hufvudstaden Munchen. Kurfursten rönte sålunda samma
välför-tjenta öde som hans broder i Köln. De förluster Ludvig lidit uppvägdes endast i
ringa grad däraf, att han dels med vapenmakt, dels genom mildhet lyckades få slut
pä camisardkriget. Cavalier trädde med några hundra trogna anhängare i hertigens
af Savoyen tjenst.
En vinst för koalitionen var kejsar Leopolds död (den 5 maj 1705). Oduglig hade
han alltid varit, och på gamla dagar blef han dessutom oböjligt halsstarrig. Hans
äldste son Josef I, född 1678, stod nu i sin mannaålders första blomstring; han var
en frisk, lefnadsglad, frikostig herre utan det melankoliska drag, som utmärkte hans
släkt. Mod, ifver och klarsynthet liksom grundlig bildning utmärkte honom
fördelaktigt framför hans fader och broder. Mot ade.ln var han öfver höfvan gunstig, men
han var fri från bigotteri. Han var insiktsfull nog att öfverlemna åt prins Eugen
ett öfvervägande inflytande på den österrikiska regeringen och Österrikes härväsende.
I öfrigt omgaf han sig med nya, ungdomskraftiga rådgifvare.
Det gällde nu först att förbättra ställningen i Italien, där fransmännen voro
öfverlägsna i styrka och hade eröfrat Savoyen och större delen af Piemont. Förstärkt af
8,000 preussare under Leopold af Dessau, kom Eugen på sommaren 1705 sin hårdt
ansatte frände hertigen till hjälp, men i slaget vid Cassano lyckades han ej
tillbaka-kåsta hertigen af Vendöme, blott hejda honom. I Spanien åter tillkämpade sig
koalitionen afsevärda framgångar. Engelsmännen hade redan 1704 intagit den halft
förfallna fästningen Gibraltar och iståndsatt den; de angrepp, som fransmän och
spanjorer riktade mot den 1705, strandade på kommendantens, prins Georgs af
Darmstadt, tappra försvar. Den hetlefrade, våghalsige engelske generalen lord
Peter-borough begagnade sig af Kataloniens traditionella motvilja mot kastilianskt
herravälde för att vinna denna provins och särskildt dess rika hufvudstad Barcelona för
Karl af Habsburg.
Året 1706 blef afgörande. I Nederlanden stormade Marlborough Villerois
befästa ställning vid Ramillies (den 23 maj), och frukten af denna lysande seger var
eröfringen af större delen af Belgien. I Italien lyckades Eugen midt igenom de
fientliga stridskrafterna bana sig en väg till Viktor Amadeus, hvilken ej kunde
undsätta sin hufvudstad Turin, som tappert försvarades af den österrikiske generalen
Guido Starhemberg. Med oemotståndlig tapperhet angrepo nu bägge furstarne den
franska belägringshären under La Feuillade i dess förskansningar och segrade
(den 7 september). Ehuru alltjämt betydligt öfverlägsen sin fiende i truppstyrka,
drog sig den franske befälhafvaren modfälld tillbaka öfver Alperna.
Först detta fega beslut gaf segern vid Turin dess stora betydelse. Då La
Feuillade utan rast och under stora förluster med hela sin här flydde till Frankrike, föll
på denna enda dag Bourbonernas välde i Italien, som nyss tyckts nästan
obegränsadt. Fästningarne i Piemont, som kostat fransmännen tre ar att eröfra, gåfvo sig
nu under intrycket af det stora nederlaget sa godt som omedelbart åt de förbundna
härförarne. Eugen tågade därpå oförtöfvadt mot hertigdömet Milano, hvars
besittningstagande liknade en militärpromenad; flere tusen franska soldater blefvo krigsfångar.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
