Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
200 M. PHILIPPSON, LUDVIG X1V.S TIDSÅLDER.
Ludvig XIV var djupt nedböjd. Efter nederlagen vid Höchstädt och Ramillies
smäleken vid Turin! Efter Ramillies hade han ännu tröstat den gamle Villeroi med
orden: »Vid vår ålder har man ingen lycka mer!» men när den stackars La
Feuil-lade återkommit till Versailles, vände han honom ryggen. Han började tvifla på att
han skulle kunna bevara det spanska arfvet åt sin sonson och var betänkt på att
använda de franska stridskrafterna till att åtminstone rädda Frankrike. I mars
1707 afslöt han i Milano med kejsaren ett fördrag, enligt hvilket åt de bourbonska
trupperna medgafs fritt aftåg från Italien till Frankrike, hvaremot den Apenninska
halfön öfverlemnades åt de förbundne. Snabbt och lättvindigt besattes sedan Neapel
af kejserliga trupper; spanska garnisoner funnos där ej i tillräckligt antal, och
befolkningen hatade grundligt det kastilianska väldet. Det gick de affälliga kejserliga
vasallerna i Italien — Gonzaga-Nevers af Mantua, Pico af Mirandola — som det gick
med dem i Tyskland: alliansen med »den store konungen» kostade dem deras land.
De öfriga italienska furstarne måste åtaga sig kontributioner och sålunda fylla
kejsarens tomma kassor. Resultatet af de förbundnes stora framgångar 1704 och
1706 var alltså, att Belgien och Italien gått förlorade för Frankrike och att dess
bundsförvanter i Tyskland blifvit beröfvade sina land.
Det tycktes ock, som skulle det egentliga Spanien gå ur Bourbonernas händer.
De förbundnes trupper intågade i Madrid, och Aragonien förklarade sig för Karl III.
Men kastilianernas trohet och deras hat mot de engelska och holländska kättarne
räddade Filip V:s krona, och Madrid reste sig framgångsrikt mot de allierade.
»Konung» Karl III bortslösade de obetydliga tillgångar, som han kunde uppbringa, på
en praktfull hofhållning, italienska skådespel och inköp af diamanter, men under
tiden saknade soldaterna det nödvändigaste. Efter Madrids förlust lemnade
Peter-borough halfön, och Galway och Las Minas, som sedan förde öfverbefälet, saknade
hans talanger. I april 1707 blefvo de vid Almanza fullständigt besegrade af Berwick;
denna drabbning blef tills vidare afgörande för kriget i Spanien. Inom mindre an
en månad eröfrade Berwick Valencia och Aragonien, och till och med i Katalonien
förlorade Karl allt utom Barcelona och ett par fästningar. Men Filip V begagnade sig
af »rebellernas» modlöshet till att i hela det gamla riket Aragonien upphäfva de
här gällande urgamla fri- och rättigheter, som ej ens Filip II:s fanatiska despotism
mäktat tillintetgöra.
Likaledes misslyckades de allierades anfall på Provence. Diplomatiska
svårigheter och holländarnes leda vid kriget omöjliggjorde för Marlborough hvarje militäriskt
företag i stor stil. Uppmuntrad häraf planerade Ludvig XIV för året 1708 en kraf-’
tig offensiv. Han utrustade en här af 110,000 man under hertigarne af Bourgogne
och Vendöme för att återeröfra Belgien. Redan hade de intagit Gent och Brugge
och belägrade Oudenaarde, då de här blefvo fullständigt slagna af Marlboroughs och
Eugens förenade harar (den 11 juli). Oenigheten mellan de bägge högättade franska
befälhafvarne bidrog i lika hög grad som deras bägge motståndares djärfhet och
skicklighet till att dessa icke blott återtogo de förlorade platserna utan äfven eröfrade
den som ointaglig ansedda franska fästningen Lille.
En engelsk flotta tog samtidigt i besittning ön Sardinien för Karl III:s räkning
och bemäktigade sig ön Menorca med dess förträffliga hamn Port Mahon.
Engelska regeringen beslöt att behålla denna ö — liksom Gibraltar — såsom
flottstation i Medelhafvet. Kejsar Josef åter kunde nu som herre styra Italien och
sålunda på halfön kring »det romerska riket af tyska nationen» sprida en glans, lik
den, som längesedan förbleknat. Han indrog Mirandola och Mantua som förverkade
rikslän, och därmed fattade de tyska Habsburgarne fast fot i Italien, där de hittills ej
egt en tumsbredd jord. Josef uppträdde nu som halföns skyddsherre och nödgade
slutligen påfven att skilja sig från Frankrike och erkänna Karl III som konung af Spanien.
De ständiga motgångarne och förlusterna afpressade Ludvig slutligen det
erkännandet: »Mina finansers tillstånd tillåter mig icke att fortsätta en dylik kamp».
Äfven madame de Maintenon längtade efter fred: »Man måste väl gifva efter, då
Gud sa uppenbarligen förklarar sig emot oss». Omöjligt var att ytterligare stegra
den skattebörda, som hvilade på ett folk, som redan var utarmadt af föregående
krig. Eländet växte på grund af den stränga köld, som rådde under vintern 1708
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
