Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
208 M. PHILIPPSON, LUDVIG XIVlS TIDSÅLDER.
Artois, Cambrai och Franche-Comté. Savoyen blef ganska gynnadt, då de engelska
ministrarne här ville skapa en buffertstat mellan Frankrike och Österrike, ja
förbereda Italiens befrielse. De förskaffade hertigen alla franska områden på Alpernas
östliga sluttningar, Montferrat och några milanesiska områden, vidare ön Sicilien samt
konungatitel. Man ser, att det var Englands vilja, som gjorde sig gällande vid
uppgörandet af fredens villkor.
Österrike och Tyska riket ville ej ännu bekväma sig till fred. Nya franska
framgångar framtvungo emellertid freden i Rastad t i mars 1714. Österrike mottog nu
hvad det erbjudits i Utrecht. Det erhöll de spanska Nederlanden, visserligen med
de två villkoren, att Schelde skulle spärras — detta till förmån för den holländska
handeln — och att Holland skulle erhålla den ofvan omtalade barriären, vidare
Milano, Neapel och Sardinien. Mest lidande blef Tyska riket, som i Baden i september
1714 biträdde freden. Det fick visserligen åter de af fransmännen eröfrade
Alt-Breisach och Kehl, men om Elsass var det ej tal. Det eröfrade Landau stannade i
Frankrikes händer.
Sålunda var då ändtligen det långa krig bragt till slut, hvilket under tretton ar
satt hela Västeuropa i brand. Dess resultat var i första hand, att det väldiga, af
Ferdinand den Katolske grundade, af Karl V utvidgade spanska världsriket blifvit
styckadt och Spanien själft utträdt ur de europeiska stormakternas led. Just det
hade alltså inträffat, som man i Spanien velat undvika genom att till arfvinge utse
Ludvig XIV:s sonson. Men kriget hade äfven utfallit till Frankrikes nackdel.
Tidigare hade det visat sig öfverlägset hela det öfriga Europa och ännu under det andra
koalitionskriget icke utan ära trotsat det. Denna gång hade det haft hela den
spanska monarkien samt talrika italienska och tyska furstar till bundsförvanter, och dock
hade det varit till den grad underlägset, att blott den plötsliga svängningen
^Englands politik räddat det från fullständigt fördärf. På de fält, där striderna stått
under detta krig, hade det visserligen icke förlorat mycket af sina besittningar, men
den förlamande tyngd hade där aflyfts, med hvilken Richelieus, Mazarins och framför
allt Ludvig XIV:s Frankrike hvilat öfver detta Europa, hvilket darrande fått mottaga
de lagar, som Frankrikes härskare gifvit. Ludvigs egentliga lifsverk var förfeladt.
Visserligen hade han satt sin sonson på Spaniens tron, men därmed var för
närvarande för Frankrike föga vunnet, ty det visade sig inom kort, att familjebanden icke
voro starka nog för att varaktigt binda den spanska politiken vid den franska.
England hade nu trädt fram som en med Frankrike jämbördig stormakt. Det hade
grundat sin makt på hafven. Detta var resultatet af det verk, som Wilhelm III samt
hans lärjungar Godolphin och Marlborough med politik och svärd utfört. Men för
denna politik hade Wilhelms fädernesland Holland fallit offer: med sin
stormaktsställning betalade det priset för Europas frihet. Det hade utfört ett arbete, som ej stod
i proportion till dess befolkningssiffra; det hade därigenom belastat sig med en oerhörd
skuldbörda, och till på köpet hade dess sjömakt, en gång den främsta i världen, råkat i
fullständigt förfall. Ingen verklig fördel hade det vunnit; snarare hade England
beröfvat det dess ställning och framför allt tagit i sina händer fraktfarten på hafven.
Däremot gjorde kejsaren genom förvärfvet af Belgien och snart sagdt hela det
spanska Italien en omedelbar vinst, som betydligt ökade hans krafter. Då han
samtidigt definitivt underlade sig Ungern och Siebenburgen, stod från denna tid Österrike
vid Frankrikes och Englands sida som Europas tredje stormakt.
Det spanska tronföljdskriget förändade alltså mindre de stora makternas
områden an deras ömsesidiga maktställning. Förut hade en makt haft öfvervikten i
Europa, först Spanien, därefter Frankrike. Nu stodo flere ungefär lika mäktiga stater
bredvid hvarandra, och detta medförde en sträfvan till politisk jämvikt,,till harmoni
i den europeiska konserten. Denna har varit bestämmande for hela den följande
tiden och har — frånsedt de väldiga skakningar, som framkallades af den franska
revolutionen och det ur denna framgångna napoleonska kejsardömet — afsevärdt
bidragit till fredens upprätthållande. På detta sätt ställer sig Utrechtfreden i
diplomatisk och historisk betydelse vid sidan af den westfaliska.
Under sina sista lefnadsår riktade Ludvig XIV sina sträfvanden på att söka bevara
freden åt sitt rike, hvars folkmängd och välmåga under det spanska tronföljdskriget
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
