Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
LUDVIG X1V.S SOL GÅR NED. 209
gatt oerhördt tillbaka. Med all den kraft, som han ännu förfogade öfver, bekämpade
och förföljde han äfven i sitt rike hvarje friare riktning, särskildt jansenismen.
Påverkad af honom, utfärdade påfven Clemens XI i september 1713 bullan Unigenitus,
som på det kraftigaste fördömde en fri utläggning af den heliga skrift och hvarje
egen mening gentemot ett afgörande från påfvens sida. Med stöd af denna bulla,
mot hvilken dock flere franska biskopar inlade protest, förföljde Ludvig med
outtröttlig grymhet jansenisterna likaväl som protestanterna. Men just därför väckte
han till lif ett alltmer växande motstånd. Ideerna låta sig ej tillintetgöra af våldet.
Redan 1713 började utgifvandet af »Kyrkliga underrättelser», ett ytterst häftigt
satiriskt blad; det efterspanades ifrigt af polisen, men trots detta fortgick i största
hemlighet dess tryckning, och det lästes med största begärlighet i hela landet. En
revolutionär fläkt gick igenom Frankrike. Konungens brorson, hertigen af Orleans,
den blifvande regenten, vågade till och med öppet gifva tillkänna sina skeptiska åsikter
i religiösa frågor. Tjugu ar tidigare hade sådant varit omöjligt.
»Det stora tidehvarfvets» litteratur befann sig i sjunkande; den måste gå under för
att gifva plats åt sjuttonhundratalets skriftställarvärld, som, stödd på engelsmännen,
upptog och fullföljde dessas gamla strid mot Ludvig XIV och — efter hans död — mot
hans tankar, sträfvanden och skapelser. Förbi var klassicitetens, det högtidliga och
officiella idealets tid; Montesquieus och Voltaires tid inbröt. Ej längre under
konungadömets, men under frihetens, sanningens och vetenskapens, visserligen ofta
missbrukade, baner var det, som skriftställarne under hänförelse fylkade sig med sina
skarpa, ofta förgiftade vapen.
Den l september 1715 dog Ludvig XIV, få dagar innan han skolat ingå i sitt
sjuttioåttonde ar. Han hade då till namnet varit konung i 72 ar och själf regerat i 54.
Kanske har aldrig någon riktning, som under ett århundrade fortgått, sa
plötsligt, sa helt, sa afsiktligt öfvergifvits, som när Ludvig dog. Det ögonblick, då han
afled, betecknar en revolution. Den slafviska hållning gentemot härskande
makter, som ar utmärkande för sextonhundratalet, försvinner for fläkten af en friare ande.
Alla de oppositionella sträfvanden, som Ludvigs fruktansvärda absolutism hittills
hållit nere, gåfvo sig våldsamt luft och kullstörtade afsiktligt allt hvad han byggt
upp — i politiskt, socialt, ekonomiskt, religiöst afseende. Redan hans likbegängelse
firades med största enkelhet »för att spara tid och penningar». Paris’ befolkning,
som tyckte sig befriad från ett odrägligt ok, förföljde »den store konungens» lik på
dess färd genom gatorna icke blott med skymford och förbannelser utan också med
smuts- och stenkastning. I landsorten uppsändes tacksamma böner; den lycka man
kände öfver att vara kvitt denne tyrann visade sig offentligt och utan hänsyn. Borta
var glansen af ärorika segrar och oväntade eröfringar, försvunnen dyrbara festers
och bländande jättebyggnaders prakt, förbleknadt det skimmer, som smickrande
diktverk spridt. Nu hade man vaknat upp. Ingenstädes hade Ludvig nått malet
för sina sträfvanden. Det herravälde öfver Europa, som han eftertraktat och för en
tid med hårdhet och godtycke utöfvat, hade glidit ur hans händer. Han hade
sett sina talrika harar slagna, sina stolta marskalkar förödmjukade, sitt
ogenomträngliga fästningspansar genombrutet. Fienderna hade upprepade gånger trängt in
på fransk mark; de dynastier, som stödt sig på Frankrikes makt, hade just därför
aflägsnats. Det var till sist ej Ludvig, som för sina fiender, utan dessa, som för
honom skrifvit lagar. Mot hans vilja hade hannoverska ätten stigit upp på Englands
tron och de tyska Habsburgarne tagit makten i Italien. Mot hans vilja hade
Frankrikes gamla bundsförvant Sverige störtats från sin maktställning och i dess ställe
Österrikes allierade, Ryssland, höjt sig. Och just Ludvigs förnämste fiende, England,
skapade nu den åskådning och den litteratur, som var kallad att slå rot i Frankrike,
angripa det bourbonska konungadömet i dess eget land och till sist göra en ända därpå.
Saken var nämligen den, att äfven med afseende på de inre förhållandena
Ludvigs system misslyckats, kanske ännu grundligare an hans yttre politik. Det
väsentligaste var icke ens det, att han lemnade åt sin efterträdare ett land, fattigare och
svagare befolkadt an det han själf mottagit, tyngdt af oerhörda skatter och belastadt
med en fruktansvärd skuldbörda — hans rike led af ännu allvarsammare och mer
svårbotliga skador, om de också förblefvo okända för honom. Han hade öfverallt
Världshistoria V. 27
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
