Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
292 W. ONCKEN OCH E. HEYCK, FREDRIK DEN STORES TIDEHVARF.
kunna trygga besittningen af arflanden, man tror, att hertigen (af Lothringen) redan
ar kejsare, — fåfänga, dårskap, löjliga illusioner! Vi skola göra ett litet streck i
räkningen, men detta lilla prof kan visa er, hur rätt jag hade i min mening, att vi
skulle blamera oss, om vi ville underhandla i Wien.» Det var alltså den punkten,
hvarom man ej blifvit enig i Rheinsberg. Podewils hade yrkat på att man först
skulle försöka sin lycka i Wien med underhandlingar och söka förmå Maria Teresia
att i godo öfverlemna Schlesien mot löfte om Preussens hjälp i penningar och vapen samt
dess stöd vid kejsarvalet. Den 6 november fick konungen underrättelse om att
grefve Perusa i ’Wien hade framställt kurfurstens af Bayern anspråk på arfvet efter
kejsar Karl VI, och nu skref han den klassiska uppsatsen: »Tankar angående de
politiska planer, som böra uppgöras med anledning af kejsarens död.» Ur denna
må anföras följande: »Våra truppers öfverlägsenhet öfver våra grannars, den
snabbhet, hvarmed vi kunna sätta dem i rörelse, det försprång, som vi i alla afseenden
hafva framför dem, alltsamman ar fullständigt och gifver oss i ett oförutsedt läge som
detta en oändlig öfverlägsenhet öfver alla Europas makter. Skola vi vänta, tills Sachsen
och Bayern börja de första fientligheterna, sa kunna vi ej hindra Sachsens förstoring,
och en sådan skulle stå i fullkomlig strid mot våra intressen, och vi sakna också i
detta fall en god förevändning. Men om vi handla raskt och ingripa, sa hålla vi
Sachsen undan, hindra det att köpa hästar och sätta det ur stånd att uträtta
någonting ... Af hvad här ar anfördt drager jag den slutsats, att vi före vintern måste
sätta oss i besittning af Schlesien och företaga underhandlingar under vintern;
sedan kan man alltid välja, på hvilken sida man vill ställa sig, och våra
underhandlingar skola få ett godt resultat, då vi en gång äro i besittning af landet.
Förfara vi på annat sätt, sa släppa vi ur händerna alla våra fördelar, och genom
en enkel underhandling vinna vi rakt ingenting, eller rättare — man skall uppställa
ganska besvärliga villkor för oss och bjuda oss obetydligt därför.» Den 7 november
aflat konungen uppbrottsorder åt sina regementen, den 10 visste han, att kejsarinnan
Anna af Ryssland var död, och därmed var hans sista farhåga — från Rysslands
sida — försvunnen. Nu skref han den 15 november till Podewils: »Mitt stora slag
skall falla den 8 december; jag börjar det djärfvaste, modigaste, största företag, som
någonsin en furste af mitt hus har vågat. Mitt hjärta lofvar mig gynnsamma tecken
och mina trupper ett lyckligt resultat.»
Midt under de tröstlösa förhållanden, hvari kejsar Karl VI hade efterlemnat sin
dotter, den unga drottning Maria Teresia, hade en stråle af hopp uppgått för denna
och på ett högst öfverraskande sätt stärkt hennes tro på oantastligheten af hennes
arfsrätt. Sedan slutet af oktober 1740 hade det bayerska sändebudet, grefve Perusa,
å ämbetets vägnar framställt det bestämda påståendet, att kejsar Ferdinand I i sitt
testamente förordnat, att, för det fall att han och hans tre söner Max, Ferdinand och
Karl skulle afgå med döden utan manliga lifsarfvingar, hans äldsta dotter Anna,
hertig Albrechts af Bayern gemål, skulle vara ensam arfvinge till hans land, d. v. s.
Ungern, Böhmen och Österrike. Med Karl VI hade Ferdinands I:s siste manlige
ättling dött, och därför tillhörde nu arfsrätten ärkehertiginnan Annas efterkommande.
Alla dessas rättigheter tog den nu regerande kurfursten af Bayern, Karl Albert, i anspråk,
och i dennes namn begärde han, att samtliga i Wien ackrediterade sändebud tills
vidare skulle underlåta hvarje steg, genom hvilket Maria Teresia skulle blifva erkänd
i någon annan egenskap an storhertiginna af Toskana.
För att vederlägga detta mycket bestämda påstående fanns det intet annat medel
an att framlägga och taga kännedom om vederbörande urkunder i original. Detta
skedde högtidligt den 3 november 1740. På aftonen denna dag sammanträdde på
inbjudning af hofkanslern grefve Sinzendorff i dennes hus de ryska, engelska, preussiska,
hannoveranska och sachsiska sändebuden med flere af ministrarne för att personligen
taga kännedom om urkunderna. På bordet framlades Ferdinand I:s testamente af
den l juni 1543 och en kompletterande kodicill af den 4 februari 1547. I den
sistnämnda lydde den afgörande punkten sa: »Och medan vi uti oftanämnda
testamente hafva uppsatt och förordnat, att för det fall att alla våra kära söner utan
äkta-födda lifsarfvingar afginge, då af våra döttrar denna» o. s. v. Om i originalet blott
talades om »äktafödda lifsarfvingar», medan i afskriften, som man hade i Munchen,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
