Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
306 W. ONCKEN OCH E. HEYCK, FREDRIK DEN STORES TIDEHVARF.
nödvändigaste preliminära betingelsen därför var upplösningen af det
försvarsförbund, som sedan 5 juni 1741 för 15 ar framåt förband Frankrike och Preussen,
och att detta verkligen skulle lyckas, syntes, när förbundet bestått i 14 ar, vara en
rent förvägen tanke. Icke dess mindre lät man redan nu kasta ut de lockbeten,
med hvilkas hjälp slutligen krigsförbundet den l maj 1757 bragtes till stånd. I en
»Paris den l september 1755» daterad skrifvelse anmärkte grefve Starhemberg: »Igår
... har jag, likväl mycket försiktigt, gjort det första kastet åt markisinnan de
Pom-padours håll, och det har mottagits mycket bra.» Dessa rader utgöra en oförgänglig
erinran om det i sanning märkvärdiga faktum, att det första ordet angående
denna stora krigskomplott icke riktades till konungen, till en minister eller till
en general utan till »konungens väninna» markisinnan de Pompadour. Saken
behandlades i sin fortgång lika egendomligt, som den inledts. Förhandlingarne egde
rum bakom ryggen på ministrarne, särskildt utan att utrikesministern Rouillé var
invigd däri. Det officiella svaret på den förtroliga förfrågan gafs genom abbéen grefve
Bernis, Frankrikes hittillsvarande sändebud i Venedig, som genom en biljett från
markisinnan blef kallad till en fullkomligt hemlig sammankomst med grefve
Starhemberg, hvarigenom gafs en oväntad vändning åt hans statsmannabana. Genom
abbé Bernis erhöll grefven den 9 september ett skriftligt svar, som uttalade
konungens beredvillighet att träda i det innerligaste samförstånd med kejsarinnan och att
grunda en beständig och orubblig förening mellan de båda hofven, på samma gång
som det gaf till känna ingen ringa öfverraskning öfver att konungen i Preussen skulle
vara betänkt på att uppoffra Frankrike »för sina enskilda planer och åt den liga,
som han under förmedling af några protestantiska stater tänkte sluta med England».
Denna underrättelse komme dess mer öfverraskande för konungen, som han vore
fullkomligt oförberedd därpå — han hade ej erhållit någon varning och ej hyst
några misstankar. »Trogen sitt ord, sina förpliktelser och ärans lagar, kunde han
icke utan de klaraste bevis och utan de allvarligaste orsaker misstänka sina
bundsförvanter och tilltro dem otrohet och förräderi, an mindre bryta med dem. Ledd
af samma uppfattning, kunde nog icke heller kejsarinnan utan bjudande skäl beklaga
sig öfver hemliga stämplingar från Englands sida eller tänka på att beröfva konungen
i Preussen hvad hon genom högtidliga fördrag och under alla Europas makters
i Aachen gifna garanti till honom afträdt.» Detta meddelande tycktes i Wien å ena
sidan sa »engelskt», å andra sidan sa »preussiskt» färgadt, att statskanslern grefve
Kaunitz, då han föredrog frågan den 24 september, sade, att Frankrikes svar »i
hufvudsak måste betraktas som ett afslag». Äfven Maria Teresia var missbelåten, men
gaf Starhemberg instruktion, att han vid lämpligt tillfälle skulle å sin sida muntligt
påvisa tvetydigheten i Preussens förhållande; för framtiden kunde det alltid vara nyttigt.
Österrikes svar skulle därför gifvas i den form, att man bad, att sedan Frankrike
vägrat uppgifva alliansen med Preussen, frågan skulle få betraktas såsom icke framställd.
Sådan förblef ställningen, till dess den märkliga, ganska snart afgörande förändring
inträdde, som orsakades af fördraget i Westminster den 16 januari 1756 mellan
England och Preussen och af hertigen af Nivernais’ afsändande till Berlin.
West-minsterfördraget var det oskyldigaste fördrag, som någonsin undertecknats, hertigen
af Nivernais’ beskickning den oskyldigaste skenåtgärd, som någonsin förekommit inom
diplomatien. Om likväl detta fördrag och denna beskickning fingo följder, som
gingo vida öfver all beräkning, sa måste denna beräkning vara baserad på grunder,
som äro att söka bortom all naturlig logik.
Den situation, som Fredrik genom neutralitetsfördraget den 16 januari 1756 tänkte
skapa for sitt land, skilde sig från den, som i verkligheten därigenom uppstod, sa
grundligt, som tänkas kan.
I sitt politiska testamente af året 1752 har konungen gjort följande uttalande:
»Mitt nuvarande system går ut på att bevara freden, sa länge någon möjlighet därtill
finnes utan att kränka statens majestät » När hans sändebud i London lemnat
honom de första meddelandena om de engelska ministrarnes förslag, svarade han
den 7 december 1755, att han med nöje skulle mottaga dylika anbud, och då hans
afsikt vore att af alla krafter arbeta på upprätthållandet af freden i Europa, sa fann
han ingenting förnuftigare an att börja med tryggandet af Tysklands lugn. »Saken
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
