Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
318
W. ONCKEN OCH E. HEYCK, FREDRIK DEN STORES TIDEHVARF.
ordalagen att döma vara af defensiv natur och icke mer farligt an otaliga andra.
Men det blef här, i annan mening an det bekanta ordstäfvet afser, det första
steget, som kostade. Frankrike hade plötsligt öfvergifvit den politik, som det
fullföljt i nära 300 ar. Alltsedan det burgundiska arfvet genom gifte undgått det och
tillfallit habsburgska huset, hade det ständigt befunnit sig på Habsburgs fienders sida
i alla förhållanden, som berörde den tyske grannen och Italien, öfver hufvud i alla
europeiska förvecklingar. Sa var det ännu sa sent, som då Fredrik den Store
angrep Österrike för att eröfra Schlesien och när det gällde att sätta upp en
icke-habs-burgsk, en wittelsbachsk kejsare (Karl VII). Härmed stod i fullkomlig
öfverensstämmelse, att England, Frankrikes arffiende sedan långt tillbaka i medeltiden, under
precis^ lika många århundraden, d. v. s. från Maximilian I:s dagar, gått tillsamman
med Österrike, då det gällde europeisk politik, och detta till och med trots den
konfessionella motsatsen mellan det protestantiska
England och det katolsk-reaktionära Österrike.
Att det preussisk-engelska Westminsterfördraget
den 16 januari 1756 skulle behöfva göra slut
på eller ens rubba denna traditionella
gruppering, därom kan ej vara tal. England ville,
trots detta defensiva fördrag till Hannovers
skydd, upprätthålla sin an viktigare
förbindelse med Österrike, liksom Fredrik sin med
Frankrike. Fredriks hufvudafsikt hade varit,
att då han tjenade England i ett visst afseende,
detta land också med tillhjälp af de oerhörda
summor, som det slösade på de ryska
statsmännen, ja på kejsarinnan Elisabeth själf,
skulle skydda honom mot fientligheter från
tsarinnan, hvilken ined kvinnlig impulsivitet
hatade honom. Han hyste till och med den
förhoppningen, att han tack vare sitt gamla,
goda förhållande till Frankrike skulle kunna
intaga en medlande och för Frankrike värdefull
vänskaplig ställning emellan detta land å ena
sidan samt England och Ryssland å den andra.
För honom var Westminsterfördraget en ny
viktig garanti för fredens upprätthållande
under den fara, hvari den sväfvade på grund af Österrikes afsikter och den uppmuntran,
som Österrike — något, som ingalunda var honom obekant — erhöll från Ryssland,
tack vare Elisabeths personliga hat mot konungen af Preussen.
Samtidigt fortgick sedan 1754 i Nordamerika och på Atlantiska oceanen det
kolonialkrig mellan England och Frankrike, som England inledt genom kapande af
franska fartyg vid New Foundlandsbanken. Liksom vid andra tillfällen an detta hade
det börjat kampen utan egentlig krigsförklaring, men kriget låg i luften i betraktande
af den spänning, som rådde mellan de bagge staterna. Det var en fortsättning på
den kamp om Nordamerika, som sedan 1688 fortgått mellan de bägge västeuropeiska
makterna, men flere gånger afbrutits. Dess för England lyckliga utgång
sammanfaller med freden i Hubertsburg. Resultatet blef, att Nordamerika tills vidare blef
britiskt och Nordatlanten ett engelskt inhaf, medan Frankrike för all framtid
utestängdes från dessa delar af jorden och världshafvet.
Österrikes afsikt var att först 1757 bryta lös mot Preussen, då det fullbordat sina
rustningar och genom sin med öfverraskande snabb framgång arbetande diplomati
ännu fullständigare kedjat vid sig Ludvig XV:s hof — d. v. s. det Frankrike, som
leddes af den lättsinniga politiska dilettant, som hette markisinnan de Pompadour. Till
dess gällde det för Österrike att dämpa Rysslands otyglade krigsifver och hindra, att
Fredrik, som nu resonerade falskt, enär han resonerade förnuftigt, skulle draga öronen
åt sig på grund af Rysslands i ögonenfallande truppsammandragningar. Från
England fann man sig trots Westminsterfördraget ej föranlåten att meddela Fredrik de
Konung Ludvig XV af Frankrike.
Malning af Maurice Quentin de Latour.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
