Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
330 W. ONCKEN OCH E. HEYCK, FREDRIK DEN STORES TIDEHVARF.
landen angående utsikterna för den ändlösa krigföringen; hans bref till dem, som
stodo honom nära, voro fulla af en melankoli, som han genom en del forcerade
uttalanden i någon man lättade, men ingalunda gjorde sig kvitt. Sina trupper började han
traktera med förebråelser och tadel; nästan i en ton af förbittring gaf han luft åt sin
sorg öfver obarmhärtigt lidna förluster, sina bekymmer öfver soldatmaterialets
försämring och svårigheterna att vidmakthålla sin härs duglighet. Han befann sig i
det för honom olidliga läget att ej vidare kunna företaga en offensiv i stor stil; han
hade blott att bida, hvem som först skulle anfalla honom, för att uppsöka denne
och visa honom tänderna; hans räddning låg i att efter hvartannat korsa sina olika
motståndares planer.
Medan konungen befann sig i denna tryckta slämning, som sedan under krigets
fortgång ej helt öfvergaf honom, inföll dagen vid Kunersdorf. Först närmade sig
honom ryssarne med de mest hotfulla afsikter; anryckte med stor öfvermakt och
sökte förena sig med österrikarne. Laudon hade redan stött till dem. Denne var
en af de många skottar, som möta i äldre tysk krigshistoria, den skickligaste af
dem alla, han var af Österrikes generaler den, som var mest hågad för käck
offensiv, en präktig, äkta soldattyp. Hittills hade dock hans verksamhetslust icke
kommit till sin rätt, då han stått i beroende af Daun som öfverbefälhafvare och
därtill var ett föremål för dennes afund. I närheten af Frankfurt, på östra
sidan om den djupt nedskurna Oderdalen ligger på en högplatå byn Kunersdorf.
Genom en kringgående rörelse från norr mot öster tänkte konungen den 12 augusti 1759
tillfoga fienden ett afgörande nederlag. Men de svårigheter, terrängen erbjöd, voro
sådana, att de omöjliggjorde anfallsplanens förverkligande i dess nödvändiga
sammanhang, och till på köpet kände konungen dem ej riktigt. Redan voro ryssarne delvis
slagna, då Laudon räddade dem, och det misslyckade anfallet slutade med ett fullständigt
nederlag för den af marscher och strid utmattade preussiska hären. Förlusterna i striden
voro oerhörda, återtåget företogs i oordning och urartade till flykt; trupperna voro
fullständigt modlösa, och om ryssarne, hvilkas seger kostat dem större offer, an
preus-sarne anade, hade förföljt, sa skulle väl en olycka utan mått drabbat hären, som
strömmade ned i den trånga Oderdalen. Den natt, som följde, var den
fruktansvärdaste, konung Fredrik upplefvat, och om han förut och efteråt under kriget
filosoferande lekt med tanken på själfmord, sa stod han nu verkligen vid dess rand.
For ögonblicket var Preussen militäriskt tillintetgjordt, Berlin utan möjlighet till
räddning prisgifvet åt fienderna. För sin räddning hade Preussen att tacka den äfven
nu alltjämt lefvande respekten för Fredrik, hvari de förbundnes olust och försumlighet
finna sin förklaring. Ryssarnes utmattning tog sig uttryck i det äktryska högmodiga
yttrandet, att nu var det österrikarnes tur att vinna en seger; frånsedt den förstämning,
som österrikarne kunde känna, var Schlesien för dem af större värde an Berlin. Och i
stället för att fullborda den förening, som förut var planerad, skilde sig hararne åt.
Men detta var ej den enda olycka, som drabbade Fredrik detta ar. I sin första
rådvillhet efter slaget vid Kunersdorf hade han hemställt åt kommendanten i Dresden,
riksgrefve von Schmettau, att, då han ej kunde komma honom till undsättning,
uppgifva staden på fördelaktiga villkor för att radda besättningen, och då kontraorder
ingingo, hade kapitulationen redan egt rum. Då Fredrik på hösten under
operationerna mot Daun sände general von Finck för att taga denne i ryggen, tvangs von
Finck den 21 november vid Maxen i distriktet Pirna att med sina 12,000 man gifva
sig till fånga. Detta var den s. k. »finkfångsten vid Maxen». Resultatet af året 1759
var nederlag på nederlag, och den enda trösten var, att det kunnat gå ännu sämre och att
den tillitsfullhet, som Fredrik åter tillkämpat sig, sedan de första förtviflade dagarne efter
Kunersdorf gatt till ända, redan visat en synbar verkan på de öfvermäktiga segrarne.
Men när året 1760 gick in, var konungens läge tröstlöst nog ändå. Allt sämre
blef det material, hvarmed luckorna i hären fylldes; det bestod af öfverlöpare och
vid denna tid särskildt af pressade sachsiska bönder. Fredrik dolde ej heller för
sig, att han ej länge kunde räkna på de engelska subsidierna och att han ej genom
sitt kraf på hjälp finge försvåra Pitts ställning just nu och sålunda komma denne
att vackla. Han var fullt och fast öfvertygad därom, att hans stats bestånd vore
beroende däraf, att kriget finge sin afslutning inom ett par månader. Från honom
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
