Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
DET SJUÅRIGA KRIGET OCH DESS FÖLJDER.
333
de öfverlägsna engelsmännen lade binder i vägen for deras afsegling; hvad som kom
öfver var ej nog for att skänka verksamt understöd åt fransmännen och deras tappre
och beslutsamme anförare, markis de Montcalm, mot engelsmännens kraftiga
ansträngningar. Louisbourg på Isle royale (Kap Breton) föll 1758. Den 33-årige engelske
generalen James Wolfe, en inom sällskapslifvet föga observerad man, men en utmärkt,
vetenskapligt bildad soldat, som redan vid Louisbourg visat hvad han gick for,
började 1759, understödd af en stark engelsk flotta, att belägra Quebec. Efter
förlustrika, outtröttliga försök vann han ändtligen den 13 september en afgörande seger,
som medförde stadens fall; både Wolfe och den tappre Montcalm föllo i striden.
Med Montcalm föll den siste duglige försvararen af Frankrikes nordamerikanska
valde. Profetiskt yttrade han, och hans ord gingo i snar uppfyllelse, att äfven det
engelska allenaherraväldets dagar i Amerika
vore räknade och att det blott vore en
tidsfråga, när de hittillsvarande engelska
kolonierna skulle lösslita sig från
moderlandet och ordna sig som en själfständig
republik. Sedan Quebec fallit och
fransmännens försök att återtaga det misslyckats,
gaf sig följande ar Montreal utan strid.
Därmed hade engelsmännen fullbordat
Kanadas eröfring och innehade nu hela
Nordamerikas atlantiska kust. Ända från
polartrakterna — hvilka de under
århundraden energiskt sökt utforska i det
praktiska syftet att finna en nordvästlig
genomfart — behärskade alltså engelsmännen
Atlantiska oceanen söderut till Gibraltar,
nyckeln till Medelhafvet, och till S:t Helena,
som de 1650 tagit i besittning.
De romanska nationerna— med gifvet
undantag för italienarne — hafva aldrig varit
riktiga sjömannafolk. Fenicer, greker,
germaner och polynesier hafva sedan uråldriga
tider visat sig som de djärfvaste och
dugligaste af alla sjöfarare. Portugiserna hade
med stöd af tyska kartografer och
fackmän på det nautiska området skördat
rykte som ostindiefarare, och likaså hade
spanjorerna, dock hufvudsakligen tack vare
genuesen Columbus, vunnit sjömansära;
men glansen häraf hade för länge sedan bleknat, och båda nationerna ansågos vid
denna tid, på 1700-talet, som undermåliga på hafvet. Sjöfarten i stort hade mer och
mer öfvergått till germanerna, bland hvilka holländarne redan sedan lång tid
tillbaka hade måst lemna första platsen till engelsmännen men dock alltjämt intogo
en aktningsbjudande ställning. Och om an England snart förlorade den viktigaste
delen af Nordamerikas atlantiska kust, sa var det återigen en ny germansk nation,
som tog arfvet.
Konung Georg II:s efterträdare blef hans sonson Georg III (1760—1820). Vid sin
tronbestigning höll han till ministrarne, som plägsed var, ett tal, hvari han utbad
sig deras stöd samt angaf som sin afsikt att fullfölja sin företrädares inre och yttre
politik oförändrad. Till parlamentet yttrade han i sitt trontal, att han tänkte
kraftigt fortsätta kriget med Frankrike, och parlamentet beviljade också den oerhörda
summan af 20 millioner pund. Man kände glädje öfver att ändtligen styras af en
infödd konung utan personliga, hannoverskä synpunkter, och genom nationen gick
en ström af tillförsikt — man hoppades på nya segrar, nya triumfer. Och nu, när
England redan hade i sina händer Frankrikes viktigaste kolonier, såg det ut, som om
äfven tillfälle till nya eröfringar och landvinningar skulle yppa sig. Spanien inledde
William Pitt, grefve af Chatham.
Malning af Richard Houston.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
