Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
338
W. ONCKEN OCH E, HEYCK, FREDRIK DEN STORES TIDEHVARF.
af sina anslag och for upprättandet af sin tron hade Katarina II äfven dragit nytta
af ryssarnes hat mot allt tyskt och preussiskt. I själfva verket var Katarina icke
Fredriks vän, om an denne på sin tid genom sin rekommendation befordrat
hennes giftermål och därmed hennes framtid, och den tyska prinsessans, numera
tsarinnans, politiska böjelse för England bådade under detta lands nuvarande
hållning allt annat an godt för Fredrik. Men å andra sidan hade Katarina hvarjehanda
skäl att bevara freden med Preussen och att iakttaga en för Fredrik icke
ofördelaktig neutralitet. De ryska trupperna blefvo omedelbart efter Peters afsättning åter
kallade från Schlesien. Af Tjernytjev personligen utverkade emellertid Fredrik,
att han hemlighöll sina order och stannade ännu tre dagar; häraf begagnade sig
Fredrik till att den 21 juli leverera den segerrika striden vid Burkersdorf och
afskära Daun från Schweidnitz, och härmed var Rysslands militära ingripande i detta
krig till ända.
I början af augusti började Fredrik belägra Schweidnitz och återeröfrade det den
9 oktober. Den 29 i samma månad besegrade prins Henrik vid Freiberg den ännu
Minnesmedalj med anledning af freden mellan Preussen och Ryssland d. 5 maj 1762.
Originalet i K. myntkabinettet i Berlin.
existerande riksarmeen och en med denna förenad österrikisk afdelning. Sedan
Fredriks som strateger mest framstående fältherrar dött, var prins Henrik den af de högre
generalerna, åt hvilken konungen med största tillit kunde anförtro ett själfständigt
befäl, trots att han representerade en mera »vetenskapligt» teoretiserande krigskonst,
konungens egen raska och personliga krigföring mycket olik, och trots att han
därför fick uppbära månget klander af konungen. Enligt dennes utsago var han den
ende, som »ej begått något fel». Krigets mest populära generaler, sa förträffliga män
som Ziethen och Seydlitz, voro däremot utmärkta huggvärjor och afdelningschefer
i bataljer. I slaget vid Freiberg hade åter Seydlitz tagit en ärofull del. Vid
Kuners-dorf hade han blifvit svårt sårad; medan ryssarne därpå voro i Berlin, hade han
vistats där som konvalescent och därunder ingripit i händelsernas gång.
Nu hade i Preussens krigföring hopp och tillförsikt återkommit; året 1762 hade
ej blott att bjuda nya segrar utan ock frukter däraf. Gentemot österrikarne stod
Fredrik nu som den öfverlägsne i krigisk framgång; preussiska trupper ströfvade i
»riket» ända in i Franken; på krigsskådeplatsen i väster utkämpade hertig
Ferdinand af Braunschweig nya segerrika strider mot fransmännen och tvang dem att
utrymma Hessen och draga sig tillbaka öfver Rhen.
Och härmed nalkas det stora kriget sitt slut. Österrikes finanser inlade ett
bjudande veto mot dess fortsättning, och sedan länge hade Kaunitz manat till fred, om
en sådan kunde erhållas på drägliga villkor. I slutet af november måste Maria
Teresia, ehuru sörjande öfver att se sina förhoppningar om Schlesiens återvinnande gå
om intet, ingå på ett vapenstillestånd med Preussen beträffande krigsskådeplatserna
i Schlesien och Sachsen, och hon slapp att taga första steget till fred, då August III
af Sachsen erbjöd sin bemedling. Med anledning häraf togo Underhandlingarne sin
början nyårsafton 1762 på jaktslottet Hubertsburg öster om Grimma i Leipzigkretsen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
