Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
340 W. ONCKEN OCH E. HEYCK, FREDRIK DEN STORES TIDEHVARF.
af nuvarande konungariket Sachsen; det var en ståtlig byggnad, uppförd af August
III, då han var ung prins.
Då hade redan kriget mellan västmakterna afstannat. Ar 1703 hade Portugal
genom det s. k. Methuenfördraget politiskt och ekonomiskt fastkedjats vid England,
och Spanien och Frankrike försökte under sjuåriga kriget först på diplomatisk
väg, sedan med vapenmakt att lösa denna förbindelse. Men försöket misslyckades
fullständigt. Portugals store minister Pombal lyckades med stor skicklighet i någon
mån lätta den tyngd, hvarmed England ekonomiskt hvilade på Portugal, —
hvarom mera nedan — på samma gång som han dock upprätthöll det goda
förhållandet till detta land. Men att den svaga staten kunde trotsa Spaniens hot lägger
i dessa fjärran trakter ett nytt blad till historien om de berömliga dater, som tyska
personligheter utfört till främmande nationers bästa. Förtjensten tillkommer den
eldige krigaren grefve Wilhelm af Schaumburg-Lippe, hvars lilla hemland, som förr
ar nämndt, under sjuåriga kriget stod på Preussens och Englands sida. För engelska
penningar ställde han för den pombalska regeringens räkning på benen en portugisisk
här; en dylik hade förut knappast existerat. Han organiserade den, och han kom
med den sa långt, att han ej blott lyckligt afvisade anfallet, utan till och med kunde
segerrikt framtränga på spansk mark. An sämre hade det gått Spanien på andra
sidan hafvet. Hur förutseende och riktig Karl III:s politik mot England an var, sa
var den dock alltför djärf i betraktande af den bristande motståndskraft på sjön och
i kolonierna, som Frankrike, den ledande makten inom förbundet, visade. Såväl
Habana som Filippinerna, Spaniens viktigaste kolonier i Väst- och Ostindien, föllo
därför i engelsmännens händer. Bute befann sig i det egendomliga läget, att han
fick från dessa aflägsna världstrakter mottaga det ena segerbudskapet efter det andra,
hvilka för honom, den segrande statens ledare, snarast borde kännas personligen
förödmjukande, då de på det mest glänsande sätt rättfärdigade Pitts program. Ar
1762 inleddes underhandlingar mellan England och Frankrike samt dettas
bundsförvanter. Bute sökte nu uppmuntra Österrike att fortsätta striden mot Preussen
samt förmå Ryssland till förnyadt deltagande däri — allt under utlofvande af
fördelar på Preussens bekostnad. Den 3 november slöts mellan England och de
bourbonska makterna i Fontainebleau en preliminärfred, enligt hvilken England
inställde fientligheterna i västra Tyskland men lät Frankrike behålla de af franska
trupper besatta preussiska besittningarne vid nedre Rhen. Den 10 februari 1763
följde den definitiva freden i Paris, som äfven biträddes af Portugal. England
återfick Menorca, behöll de omtvistade akadiska områdena (Nya Skottland), erhöll
Kanada med tillhörande öar, Louisiana öster om Missisippi, flere af Frankrikes
västindiska öar, bi. a. Grenada, S:t Vincent, Dominica och Tabago, samt de franska
besittningarne vid Senegal. Spanien afträdde det vackra och geografiskt värdefulla
Florida, men fick som ersättning västra Louisiana samt återfick Cuba och
Filippinerna. Det kom alltså undan för ganska godt köp, då Butes regering i allt hvad
som angick detta krig och fredsslutet handlade med halft hjärta. Rätten till fiske
vid New Foundland förbehölls Frankrike; Spanien öfverlät sina anspråk härå till
England, som i sin tur sålunda fick tillfälle att i freden göra ett medgifvande åt
Frankrike. I Ostindien återställdes de gamla besittningsförhållandena — d. v. s. de
för Frankrike mindre fördelaktiga från 1749 —, men Frankrike afstod rätten att här
hålla garnisoner. Detta betydde, om an i mera förblommerad form, att framtiden
här, liksom från denna tid i Nordamerika, tillhörde England.
Fem dagar efter freden i Paris afslöts freden i Hubertsburg.
Besittningsförhållandena förblefvo i allo sådana de varit 1756, till och med hvad angick Sachsen.
Den till Lausitz hörande staden Furstenberg tillika med Odertullen, som Sachsen
1745 afstått till Preussen, fick det till på köpet tillbaka. Liksom man riktigt drastiskt
ville visa, hvilken obetydlighet Tyska riket blifvit, blef det inneslutet i de bägge
stormakternas fred. Redan förut hade Maria Teresia yrkat på att kejsarparets äldste son
Josef skulle blifva vald till romersk konung; nu blef valet ett af fredens villkor, och när det
sedan, 1764, formligen egde rum, blef det, tack vare Fredriks goda tjenster, enhälligt.
Det sjuåriga kriget, som kostat jättestora ansträngningar, hade sålunda förts
förgäfves och, efter utseendet att döma, äfven resultatlöst. Men det ar det egendomliga
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
