Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
392 W. ONCKEN OCH E. HEYCK, FREDRIK DEN STORES TIDEHVARF.
blodet, att endast ett fåtal vet därom. Hos dem har antiken i en viss öfverflyttad
mening lefvat upp igen, visserligen under förändrade yttre former, och därför
upprepas där också lifvets olika stadier, ungdom och ålderdom. Med den grekiska arkaiska
tiden kan Italiens 1400-tal jämföras. Med Pheidias tid Michelangelos, låt vara att
denna saknade den grekiska blomstringstidens harmoni och säkerhet.
Sjuttonhundratalet åter visar särskildt i den tongifvande staten, Frankrike, en egendomlig
parallellism med den hellenistiska dekadansen — man tanke på dennas gudlösheter,
dess sökande efter den obekante guden, dess akademier och filosofiska riktningar,
dess Lucianus — antikens Voltaire — samt dess estetiska kultur, som hvarken har
eller önskar någon större konst, medan i stället allt, som ar konstnärligt eller ror
konsthandtverk, handtverk och moder, framställes med utomordentlig rutin och
finaste smak. Äfven under 1700-talet framträder den typiska känslan af att hela
härligheten snart skall taga ett slut, och det anses i kretsar, som utmärka sig for
den mondänaste bildning, för inskränkt och smaklöst att tro, att den närvarande
situationen skall ega bestånd. Men man kommer ej längre, an att den enskilde låter
veta, hur mycket snillrikare och upplystare han ar an den åldrande tant, som heter
tradition, och hur han dock å andra sidan personligen ar alltför aristokratiskt fin
for en plebejisk omstörtning. Mot den ror han likväl ej ett finger, den månde komma
som kristlig apostel för den nye profeten från Nazaret eller med slagord från Rousseau.
Han önskar ej se sina cirklar rubbade, och helst skulle han med ett känslosamt,
resigneradt »hvad ar sanning?» två sina händer och göra en effektfull sortie, som
till ingenting förpliktar.
Ett upplifvande af hellenismens konst var naturligtvis icke behöfligt, för att
likheten mellan ifrågavarande riktningar skulle framgå. Först revolutionen, som med
sina bödelsnäfvar och grofva slöflar gjorde ända på det af för mycken elegans och
esprit uttröttade Frankrike samtidigt med det politiskt förbrukade Frankrike, kände
behof af att riktigt tydligt, genom en påtaglig stilriktning, gifva tillkänna sin släktskap
med antiken. Man skulle eljest hafva medgifvit, att man afklippt hvarje finare förbindelse
med den och numera öfver hufvud ej egde någon konst. Och sa härmade man antiken
direkt. Nu måste Frankrike göras sa antikt, att äfven gemålerna till f d. advokatbiträden,
numera regeringsherrar, liksom till republikanska arméleverantörer .kunde begripa
draperingens konst. Man kom visserligen ej längre an till den romerska världen —
en tämligen grof kopia af den grekiska — och till de bekvämt funna mönster, som
det utgräfda Pompeji erbjöd. Något otillfredsställande och otillräckligt låg häri ur
allmänt kulturhistorisk synpunkt; direktoriestilen och empiren försvunno också för
ett maktbud, liksom de uppstått genom sådant; och mer och mer insåg man, att
med 1700-talet var tiden till ända för organiskt framvuxna och trots inarbetning af
antika element själfständiga och enhetliga kulturformer. Detta ar, som här blott i
korthet må antydas, de problem, hvarmed vi an i dag arbeta. Alltjämt hafva vi att
öfvervinna följderna af kulturomhvälfningen ar 1789 och att sträfva efter att i estetiskt
och öfver hufvud kulturellt afseende försona oss med den vulgära och förgrofvade
fria tankens tidsålder. Somliga hoppas, och det ar helt enkelt nödvändigt, att de
få rätt, att med 1700-talets slut de originella kulturformernas tid blott blifvit afbruten,
och de arbeta på att till sist lyckas skapa en ny, som äfven den skulle vara originell,
äfven den motsvara det allmänna bildningsmaterialet och de sociala förhållandena
och komma i harmoni därmed. Andra finna det mera aristokratiskt, alldeles
personligt aristokratiskt, att lefva under 1700-talets kulturförhållanden, liksom om dessa
fortbestode för deras räkning. De äro ock äkta själsfränder till de franska
dekadent-kretsarne, ty äfven de vilja ej veta af den genomgående altruism, som på 1700-talet
först framställde sina kraf och som från och med 1800-talet ar det, hvartåt allt syftar,
om den också ej i allo tagit sig uttryck i lagarne. Äfven denna nyaste dekadans
med sin mycket lånade, mycket litet originella öfverförfining vet blott, att det ar
mycket snillrikt att taga för gifvet, alt samhället och dess kultur skola störta
samman, och att på samma gång — men, naturligtvis, alldeles sublimt »personligt» —
finna detta afskyvärdt.
Med afseende på namnen rokoko och »zopf» härskar ju en ledsam
begreppsförvirring, eller rättare — den konsthistoriska terminologien ar något otillfredsställande,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
