Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
FRANSK OCH ANTIK ANDA. UPPKOMSTEN AF EN TYSK KULTUR.
393
isynnerhet som för skedets sista afdelning uttrycket Biedermeier ytterligare
tillkommit — en benämning, som dock för ett par ar sedan med mera fog gafs åt den
rådvillhetens tid, som inföll efter empiren. Men frånsedt detta ligger det närmare
till hands att i detta sammanhang gifva den stil, som det här ar fråga om, namnet
Style Louis quinze. Med den har Frankrike skapat en stil och en smak, som
motsvarar dess egen karaktär. Den leder visserligen sitt ursprung från barocken.
Denna hade Ludvig XIV öfverflyttat från Italien, men konungen hade förstått att
på ett underbart sätt omdana den till ett effektfullt och talande uttryck för det
majestätiska, som låg i hans
Frankrike, dess hof och dess
konungadöme. Utvecklingen
från barocken med dess
afmätta värdighet och dess
anspråksfullhet, uttryckt i dess
prakt och dess massor, till
den sirliga och lätta rokokon
ar Frankrikes egen och ar
äkta fransk, och den
karakteriserar tillika med all
önskvärd tydlighet och
följdriktighet den olikhet, som i
nationalhistoriskt och
kulturhistoriskt hänseende rådde
mellan de bägge Ludvigarnes
tidsåldrar. Ingen konst och
ingen estetik ar ett sa
fullkomligt uttryck för sin tid
som denna Ludvig XV:s stil.
Ingen stil utgör en sa
träffande symbolisering af
rådande politiska och sociala
förhållanden som denna med
sin behagfulla sirlighet, sin
nyckfullhet; den undviker
afsiktligt den enkla symmetrien,
delarnes och sidornas nyktra
likformighet och störtar sig i
den kokettaste lek med
oregelbundna och fritt uppfunna
ornament — och sa ar det
till sist, som den med ett Kostym- och sedebild från rokokotiden.
fint, älskvärdt leende ville Kopparstick af Helman efter en teckning^af J. M. Moreau d. y.
visa, att den utan cirkel, linial
och vinkelmått, utan lag och sed dock, när man ser på det hela, förstår bevara en
mycket vackrare, själfullare symmetri, skapar en finare, behagligare skönhetsverkan,
an alla mekaniska uträkningar mäkta åstadkomma, och att man icke kan förneka,
att den på sitt obundna sätt når fram till den fullkomligaste harmoni, den mest
fulländade säkerhet.
Rokokon ar det mest förfinade, som smakens hela historia frambragt, en oöfverträfflig
sinnebild för ett samhälle, som ar aristokratiskt och i socialt afseende exklusivt och för
hvilket ingenting annat finnes till an godtycke, glädje och lekande raffinemang. Men
just därför var det naturligt, att rokokon aldrig blef en stor konst. Därtill saknades
redan alla etiska förutsättningar. I stället för en hög lifsidé och dess symbolisering
genom hvad konsten kan gifva af innehåll och storslagen form framhäfver den
graciös skälmaktighet; i stället för allvar och manlighet ar feminismen hvad som
lefver där inom och gifver den sin prägel. Denna tid ar icke den enda, då det ropas:
hvar ar kvinnan? Men aldrig sker det sa kraftigt, sa öppet och sa gärna som under
Världshistoria V. 50
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
