Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
FRANSK OCH ANTIK ANDA. UPPKOMSTEN AF EN TYSK KULTUR.
401
beklagandet beror på oriktiga antaganden och kan aflägsnas och tillbakavisas. Man
bör göra klart för sig, att det andligt stora aldrig uppvuxit i ett hofs atmosfär och
att det allra minst kunnat uppstå i närheten af ett kungligt snille, som själft var sa
öfverlägset. I bästa fall kan en litterär eller konstnärlig kraft trifvas vid ett hof,
om den förut — men detta ar ett oeftergifligt villkor — ur sig själf vuxit mogen,
fri och stark, som fallet var med Goethe. I annat fall kan den måhända nå upp
till att blifva en sa utomordentlig förmåga, som Herder var, en mångsidig och smidig,
äfven fint danad kapacitet, men den når svårligen den genom inre storm och strid
tillkämpade, rent personliga styrka, som
dock utgör snillets innersta väsen. Den
måste inom sig ega en fond af
själfständighet och styrka för att kunna utan
att skadas eller slappas mottaga den yttre
gunst, som kan främja dess ytterligare
utveckling, och den måste köpa denna
gunst med ett växande inre motstånd mot
en omgifning, om hvilken till och med
det lilla oskadliga Weimars stora tid har
sa mycket betecknande att omtala. Det
ar och blir historiskt bakvändt att efteråt
fantisera om hvad som skulle hafva
inträffat, »om» .. .; men äfven det minsta
försök i den vägen låter oss vid
nämnandet exempelvis af namnen Lessing och
Schiller ana, hvad den tyska litteraturen
under senare delen af 1700-talet hade
kunnat förlora i stället för vinna genom
de större hofvens ynnest. Eller man sökte
att föreställa sig en Goethe, hvars sociala
Werther-stämningar skulle hafva
förvandlats till en förhoppningsfull preussisk
byråkratanda — ungefär sa som Nicolai
i sin hiskliga parodi utmålade den unge
Werthers fröjder.
En annan sak ar, om man säger, att
ett storstiladt och rikt besjäladt litterärt
och vetenskapligt lif med tysk karaktär i
den preussiska hufvudstaden, med Fredrik
den Stores hof som sin medelpunkt, skulle,
om det fått börja i rätt tid, skapat ett
helt annat Berlin an det, som ända till
den dag, som ar, mött oss i den andliga
odlingens historia. Men äfven tanken på
en dylik tidig centralisation väcker en rad
kulturpsykologiska invändningar, betänkligheter och tvifvel. De hafva sin rot i
hänsynen till den tyska folkandans sammansatta beskaffenhet. Sa mycket må man
medgifva, att det på detta sätt varit möjligt att icke blott för ögonblicket utan ock
för framtiden — åtminstone i yttre måtto — rycka den preussiska hufvudstaden ur
dess läge borta i en afkrok. Kanske skulle den ock blifvit fri från vissa drag, som
den lagt sig till med liksom för att taga skadan igen och som härröra från det mått af
sundhet och allmänbildning, som utmärkte den. Berlin skulle kanske alltså blifvit
kvitt den själfviskhetens, tadelsjukans och snusförnuftighetens ande, som där
inmängt sig öfverallt, blifvit kvitt den inbillade öfverlägsenhet, som ju kan vara
rätt förståndigt menad, men icke ser sin trånga begränsning och trivialitet, kort
sagt allt detta, som förargade de stora andarne i Weimar och som rent typiskt
förkroppsligades i Nicolai. Den frågan återstår dock att besvara, om ett tidigare
upphöjande af Berlin till litterär hufvudstad, låt det hafva lyckats aldrig sa väl,
Christian Fiirchtegott Gellert.
Kopparstick af Bause efter en målning af Oeser.
Världshistoria V.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
