Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
402
W. ONCKEN OCH E. HEYCK, FREDRIK DEN STORES TIDEHVARF,
uppvägt den fördel, som ligger däri, att den tyska kulturen ännu i denna dag har
undgått att centraliseras.
Det må förhålla sig hur det vill med dylika stridsfrågor — den store preussiske
konungen har i alla händelser, utan att sträfva därefter, den stora historiska
förtjensten, hvarom redan talats, att han genom sina bragder och sin personlighet
gifvit sammanhang åt och blifvit en medelpunkt för de tankar och känslor, som,
förut spridda, rörde sig bland allmänheten utanför Berlin. Man tanke på den
lifaktighet, som nu uppstod inom den filosofiska samhällsläran, den resonerande
historien, den politiska journalistiken och litteraturen. Man tanke på den lifliga
kärleken till sådana gestalter,
som Lessing skapade i Minna
von Barnhelm, och den därmed
besläktade kärleken till manliga
dåd, som på en gång under det
sjuåriga kriget inom poesien
af-löste all förälskad ömhet. Efter
mönster af Gleims
grenadiär-sånger, för att blott nämna detta
område, uppstod en hel litteratur
af dikter till den tappre
soldatens lof och af fosterländsk lyrik
(hur trångt an begreppet
»fosterland» fattades); den uppstod litet
hvarstädes i Tyskland och med
samme Gleim som förebild längst
i norr och längst i söder.
På ännu ett sätt har Fredrik
medelbart inlagt en
utomordentlig förtjenst om den tyska
litteraturens och bildningens
utveckling till hvad den nu blifvit. I
spetsen för det preussiska
undervisningsväsendet ställdehan
nämligen friherre von Zedlitz, hvilken
grundade det moderna
humanistiska gymnasiet i motsats mot
de hittillsvarande lärda skolorna
i Tyskland med deras teologiska
humanism. I de nya gymnasierna
väcktes och underhölls ett fritt
och förutsättningslöst studium
af antiken, och detta blef
utgångspunkten för ett verkligt och vetenskapligt inträngande i denna. Ett sådant
hade hittills försummats sa väl inom filologien i alla land som ock efter
reformationens tid på konstens område hos de romanska folken, hvilka ju
visserligen med de gamles kulturvärld hade en viss beröring, ehuru denna inskränkte
sig till ett upptagande af några yttre dekorativa drag. Vid Kölln-gymnasiet i Berlin
studerade Johann Winckelmann (1717—1768), och där läste han Odysseen och
greps af längtansfulla aningar om Södern och sydländsk konst. Något mer kunde
det preussiska gymnasiet ej gifva honom, men att den tyska lusten att resa till
antikens land nu åter vaknade upp, att öfver hufvud det kunde blifva fråga om
att, gripen af kärlek till verklig själsdaning och afsky för kälkborgerlighet, frigöra sig
från hvad som blott ar »tankegymnastik» och torra data — det var det väsentliga.
Betecknande nog stod Winckelmann i detta afseende i större tacksamhetsskuld till
gymnasiet an till fakulteten i Halle. Men sedan fick han se antika konstverk i
Dresden. Och Dresden som arkitekturstad öppnade for honom hela den estetiska
formens värld i dess säkerhet och sammanhang genom hvad det bjöd honom inom
Johann Wilhelm Ludwig Gleim.
Kopparstick af F. M. Schreyer efter en målning af H. Rennberg.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
