Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
FRANSK OCH ANTIK ANDA. UPPKOMSTEN AF EN TYSK KULTUR. 405
studier inom den tyska folkvisan och om de upplagor af tyska folkböcker och sagor, som
utgåfvos af gymnasieläraren i Weimar Musäus, låt vara på ett egendomligt skamset,
litterärt uppfiffadt sätt — något å la Wieland. Otillgänglig för denna nationella och
folkliga riktning förblef egentligen blott en af de mera framstående andarne, nämligen
Lessing, sachsaren (1729—1781). Han var en universellt lagd natur och en man, som
ej inför offentligheten gärna framlade sina känslor men dess stoltare bländade ined
snille och förstånd. Men det stora, som tilldrog sig i hans närhet, det sjuåriga kriget,
grep i stället denne ensamme med en kraft, som var dess större, som den hade något
att öfvervinna, och segern var också fullständig. Därför var ock Lessing den förste,
som lyfte sig öfver det slags tyskhet, som egentligen ar en känslostämning, och
nådde upp till en statsborgaranda med etisk och universell karaktär, en anda, som
den tidens tyskar icke fingo skåda: Lessing sjöng den dramatiska höga visan om
ett fosterland, för hvilket Philotas, den fångne konungasonen, gifver sig döden.
Hos Lessing ar allt etik. Verksamhet ar människans egentliga väsens innehåll,
icke den poesi, som mer eller mindre bunden ligger i hennes känslolif. Detta
grunddrag i hans diktarverksamhet har en egendomlig motsvarighet i denne tyske
skriftställares personlighet, som vid sitt skrifbord kan låta hvarje tänkt förlopp följdriktigt
och utan misstag gå sin gång, medan hela hans enskilda lif var en kedja af brustna
illusioner. Tysklands Voltaire ville han blifva. Voltaires egentlige lärjunge blef han
under den korta tid, då de hade personlig beröring med hvarandra i Berlin; slutet
blef en brytning, ja fiendskap. En viss småaktighet visade Lessing under den
följande tiden, och det var ju sa, att Lessings objektiva uppfattning af en
motståndare och kritik af honom ofta påverkades och utlöstes af personliga upplevelser och
missräkningar. Och liksom hans lärjungeförhållande till Voltade afbröts alltför
tidigt och innan det fått sin naturliga afslutning, sa strandade också hans
förhoppning att komma i en liknande, oberoende yttre lefnadsställning som denne. I högsta
grad hedrande för den tyske diktarens karaktär ar likväl det sätt, hvarpå han ställde
målet för sig, liksom hur han misslyckades — sa helt annorlunda an Voltaire.
Densamme Lessing, som för sin existens var hänvisad till sin penna och fri från alla
band utöfvade en ojämförlig, uppfostrande verksamhet och från sin andliga och
individuella höjd med fullt motiverad kritik och psykologi personligen kunde ringakta
folk, som innehade ämbeten och professurer, — han fick begrafva sin dröm om suverän
Oafhängighet och blef i en obetydlig afkrok af världen en liten furstlig bibliotekarie.
Lessings rustning var antiken samt hvad folken lärt af fransmän, tillhörande Voltaires
och encyklopedisternas skola. Antik anda och fransk upplysning, föryngrade och
ompräglade genom den kärnsundhet, tankeskärpa och lefvande själfkritik, som
utmärkte »den manligaste bland tyskar», skapade i förening dennes fostrande
lifsgärning. Hvad den innebar kan, om an icke uttömmande, närmast angifvas med
orden förädlad bildning, tolerans och religiös frigörelse. Ingen har sa mäktigt
fullföljt Luthers verk som Lessing. Han har icke i reformationstidens utan i 1700-talets
mening gått vidare på den befrielsens väg, som Luther under 1500-talet slagit in på.
Icke Luthers bokstaf tillegnade han sig — det gjorde den protestantiska teologien
— utan Luthers anda för att an en gång befria nationen från de döda krafter, som
tyngde därpå, för att skänka tiden hvad tiden behöfde och eröfra friheten åt hvad
som behöfde frigöras. Luther öfvervann den hierarkiska kyrkan, som hade sitt
ändamål i sig själf, genom att befria bibeln från den dogmatism, som växt upp och
hotade skymma bort dess innehåll, och därmed gjorde han just det, som hans tid
efter måttet af sin bildning kräfde och hvad han ensam kunde framgångsrikt börja
och utföra; Lessing öfvervann efterföljarnes nya dogmatism genom en friare etik.
Religionen ville han icke tillintetgöra och alldeles icke den kristna, men han ville låta åter
komma till sin rätt kärnan i evangeliet, kärleken, och på det sätt, som den moderna
människan uppfattade den. Han försvarade och ville nå fram till harmoni mellan
alla de världsåskådningar, som höja sig öfver det materiella, d. v. ’s. alla religioner;
det var detsamma, som den lika snillrike, men mindre osjälfviske, mera beskäftige, mot
alla förbindlige Leibniz sträfvat efter och som frimurarorden syftade till. Den del
af hans lefnadsverk, som bestod i kritik och kamp, genomförde han på ett glänsande
sätt, han förde lysande fälttåg mot sina motståndare och tillfogade dem nederlag,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
