Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
412 W. ONCKEN OCH E. HEYCK, FREDRIK DEN STORES TIDEHVARF.
påverkan från honom an på framträdandet af liknande och på liknande sätt
uppfattade kraf och stämningar i tiden, hvilka yrka på mera sundhet och naturlighet, mera
kroppslig och andlig hygien. Men från honom gäller det nu att återvända till
de tyska namn, hvilka gåfvo lyftning åt tiden, utan att därvid lådde den tillsats af
själf-öfvervinnelse, som följde det nyssnämnda. Vi hafva nu att nämna den man, som
under många svårigheter och mycken inre och yttre kamp stigit upp till de högsta
höjder och åt sig eröfrat den världshistoriska ställningen att hafva blifvit den afgjordt
snabbaste och framgångsrikaste uppfostraren af hela sitt folk.
Mannen ar Friedrich von Schiller (1759—1805). Han framträdde ett årtionde
senare an Goethe och var i både inre och yttre afseende på mångfaldigt sätt
honom olik. Han var den eldigaste och mest hänförde altruist under den Tysklands
andliga storhetstid, som efter all skiftande och splittrande Sturm und Dräng framgick
ur motsatserna med renad och enhetlig karaktär. Han var den ädlaste profet för
en ny mänsklighet och därför ock dess mest medryckande, dess framgångsrikaste
ledare. Han var idealisten,
som alltid riktade sina ögon
mot den yttre världen, vid
sidan af Goethe, det stora
jaget, som mer och mer gick
upp i sig själft; han var den
store teoretikern vid sidan
af den store realistiske
em-pirikern. Men han var allt
annat an en benhård
doktrinär, som ingenting kan
lära; han blef en omdanare
af sitt folk och sin tid, därför
att han förstod att omdana
sig själf och låta sin egen
utveckling blifva en förebild
för dem och verka på dem.
l Die Räuber utslungade den
unge diktaren sitt oklara
ynglingahats In tyrannoslmot
en värld, som han mer
instinktivt fördömde an
verkligen kände. Sedan han
tillegnat sig den antika och
västeuropeiska politiska
litteraturen, höjde han sig i
Fiesco till en positiv
skildring af ett
sedligt-republi-kanskt ideal. Därpå riktade
han i Kabale und Liebe med
fulländad skärpa sin kritik
mot det genomsnittliga
små-statslifvet i Tyskland, men
riktade också en obarmhärtig
kritik mot den feghet och erbarmlighet, som, enligt hvad han nu visste, bekajar
medelklassen, då den står inför en förnämitet, som tillhör en småstats hof. I sin
storartade hymn till glädjen ropade han ut ett ord om mannastolthet inför
konungatronen, och det hördes af den idylliska och ödmjuka världen i Tyskland, hvilken
redan var beredd att vakna upp. Med markis Pösa i Don Carlos vände han sig
helt från kritik till förkunnelse. Han skapade här en helgjuten ideal karaktär,
kräfde rätt till tankefrihet och betonade med stolthet det värde, en människa har,
och för hvars skyddande hon själf bär ansvaret.
Men frihet, personlighet, människovärde erhålla först då sin betydelse, sin adel,
när den människokraft kommer till, som hos dem väcker de skapande elementen,
nämligen hängifvenheten. Markis Pösa tror sig se målet för sin verksamhet i ett
lyckliggörande af folken i allmänhet, alldeles som i sången till glädjen en fläkt af
panteistisk människokärlek, solig som etern men också tunn som den, utströmmar
sitt jubel, som omfamnar millionerna. I Pösas ideer, en dityrambisk jubelsång till
människornas förbrödring, klingar den tyska kosmopolitismens mest högstämda melodi.
Men det sker blott därigenom, att den tonar ut till svanesång — känslosvärmeriet
ar slut. Detta sista känsloutbrott, som riktade sig utåt och har till föremål
mänskligheten i dess helhet, detta uttryck för den samtida tyska känsligheten och drömmen
om ett lyckliggörande af alla, det tages i tukt af den pröfvande tanken. Denna
kosmopolitism måste därför, alltmer tydligt och fullständigt ju längre fram man når,
förstå, att den form, genom hvilken den enskilde blir en del af mänskligheten i dess
helhet, d. v. s. den form, under hvilken den individuella friheten framträder
skapande och positivt verksam, blott kan vara samhörigheten med dem, som af naturen
äro förbundna med den enskilde, m. a. o. nationen. Schillers väg och tyskarnes
väg med honom leder från frihetstrots till frihetssvärmeri och därifrån till kritik af
Immanuel Kant.
Malning af V. H. F. Schnorr.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
