Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
REVOLUTIONENS FÖREBUD. 417
politisk artikelserie, de s. k. Juniusbrefven. Uppslaget till dem gaf det engelska
trontalet 1763, däri med en alldeles ovanligt själfbehaglig naivitet talades om
Englands förbundstrohet mot Fredrik II under fredsförhandlingarne. Detta gaf
signal till ett ärligt utbrott af harm mot Georg III:s regering. I sin fruktade tidskrift
North Briton uttalade John Wilkes en skarp protest, som med öfvertygande kraft
framställde och varierade satsen: »han blef skamligt öfvergifven». Wilkes, en för
öfrigt ratt tvetydig och ingalunda älskvärd man, skulle nu under händelsernas
utveckling häktas, och parlamentet gjorde sig själft till verktyg för en mot honom
riktad förföljelse, hvilkens laglighet var ganska tvifvelaktig, Han flydde emellertid till
Paris, men vågade sig efter några ar tillbaka och valdes till underhusledamot för
Middlesex. Hans val underkändes af huset, han valdes ånyo, men an en gång
vägrade huset erkänna honom som sin medlem. Dessa händelser, som orsakade
ändlösa förhandlingar både i parlament och domstolar, var det, som Juniusbrefven
upptogo till behandling. Brefven voro ställda till olika personer, och mot hela det
rådande systemet, mot både regering och parlament riktade de en mördande kritik, hvars
bevisföring ar ovederlägglig och glänsande. Författaren förstod att omgifva sig med
ogenomtränglig hemlighet. Han hade också icke blott nära liggande praktiska utan
också viktiga moraliska skäl att icke blifva spårad. Ty denne »Philo Junius» var,
som man först långt senare har fått visshet om, en yngre ämbetsman i
krigsministeriet, sir Philip Francis, som gaf luft åt sin skarpa kritik gentemot män, af hvilka
han samtidigt mottog befordringar och ynnestbevis.
Förvecklingarne mellan England och dess äldre nordamerikanska kolonier samt
det ur dessa framgångna amerikanska frihetskriget te sig för eftervärlden framför
allt som amerikansk historia och skola behandlas som sådan i en följande afdelning
af detta arbete. Här må blott nämnas ett par ord därom, att England fört äfven
detta krig till väsentlig del med tyska trupper. De aftal, hvarigenom manskap för
detta krig ställdes till Englands förfogande, äro, om man ser sakerna nyktert, af
ungefär samma slag som de, som afslötos under sjuåriga kriget och hvarigenom trupper
uppställdes i västra Tyskland. Men då fördes soldaterna mot Frankrike, och
Tyskland såg däri sina söners kamp mot den arffiende, som den roflystna grannstaten
blifvit sedan Ludvig XIV:s tider. Denna gång var det fråga om krig mot »frihetens
söner», och för öfrigt låg redan i transporterna öfver hafvet något skymfligt; de
påminde i viss mån om öfverskeppningen af slafvar till Amerika.
De tyska land, som måste tåla dessa soldatleveranser till England, därför att
deras herrars kassor voro i behof af penningar, voro Braunschweig,
Hessen-Kassel, Hanau, Waldeck, Anhalt-Zerbst och Ansbach-Bayreuth. I Braunschweig
regerade hertig Karl (1755—1780), hvilken genom slösaktig hofhållning hade sa ruinerat
sig, att han redan förut måst taga till medregent den sparsamme arfprinsen Karl
Wilhelm Ferdinand, i Hessen-Kassel landtgrefve Fredrik II (1760—1785), en »Kung
Sol» i miniatyrformat. Inalles levererades 29,875 man, flertalet från Hessen. De
fleste af 1700-talets beryktade små soldatfurstar, hvilka mindre af politik an af ett
slags mani efterapade den store preussiske konungen, gjorde sig ej skyldiga till ett
dylikt handlingssätt; de tyckte för mycket om sina soldater, for att de skulle tillåta
sig något dylikt. Bland dem var den tappre, förträfflige Wilhelm af
Schaumburg-Lippe, som omtalades i Portugals historia; han gjorde alla bönder i sitt lilla land
till soldater och grundade på Wilhelmstein i Steinhuder Meer den krigsskola, öfver
hvilken dess berömdaste lärjunge Scharnhorst kastar sin glans. En annan var
arfprinsen Ludwig af Hessen-Darmstadt, hvilken som själfständig furste regerade öfver
en del af landet. Under hans spira lydde det obetydliga Pirmasens i en af de
mest ogästvänliga delarne af det pfalziska höglandet; han höll där 2,400 grenadiärer,
som han drillade på rent spartanskt sätt, och han utbildade utsökta landstrykare
till duktiga soldater och duktiga — skomakare. Ty skoindustrien i Pirmasens, som
nu ar ett och allt för den i våra dagar ganska ansenliga staden, går tillbaka till
den bisyssla, som arfprins Ludwig — hvilken äfven som landtgrefve sedermera
residerade i Pirmasens — där lät öfvas af sina grenadiärer, hvilka sedan drogo land och
rike omkring och sålde sina produkter till borgare och bönder.
Fredrik II:s känslor mot England tarfva ingen ytterligare utläggning, om man
Världshistoria V. 53
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
