Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
418 W. ONCKEN OCH E. HEYCK, FREDRIK DEN STORES TIDEHVARF.
erinrar sig hans bekanta uttalande. Mera på dessa känslor, hvilka konungen ej på
något sätt sökte dölja, an på någon verklig kärlek till amerikanerna berodde det,
att Fredrik ar 1777 vägrade genomtåg åt engelska legotrupper från Ansbach-Bayreuth,
Hanau och Zerbst och därigenom betydligt fördröjde deras öfverskeppning. Kanske
han därmed rent af räddade Amerikas Oafhängighet. Ty de engelska befälhafvarne
ville afbida de tyska förstärkningarnes ankomst till krigsskådeplatsen, innan de
angrepo Washington i »hungerlägret» i Valley Forge, och sålunda blef denne
räddad ur en belägenhet, som var farlig nog. England visade under detta krig
till sjöss en oerhörd hänsynslöshet, som trotsade all folkrätt, och häröfver upplågade
inom alla europeiska, framför allt nordiska stater — icke för första gången, men nu
synnerligen häftigt — en bitter harm. Denna gjorde nog sitt till vid uppgörandet
af de bestämmelser, som fastställdes i det vänskaps- och handelsfördrag, som Preussen
ingick med den unga nordamerikanska unionen ar 1785 och hvari naturligtvis dess
själfständighet erkändes. Fredrik var ej den förste monark i Europa, som erkände
denna; Frankrikes och Spaniens konungar hade naturligtvis gjort det, redan då de
deltogo i kampen för densamma. Fördraget höll ej hvad Fredrik lofvade sig af det,
nämligen en lifligare utförsel till Nordamerika af linnevaror från Bielefeld och Schlesien
och andra preussiska produkter; England behöll alltjämt sitt gamla försprång.
Faktiskt gick det sa, som under kriget och redan därförut många nyktra stämmor i
England sagt: att tvinga de upproriska kolonierna tillbaka under Englands välde
läte sig icke göra, och om man frigåfve dem, skulle man af dem icke blott draga
samma ekonomiska fördel, som man skördat, innan förbindelserna kommit i oordning
och afbrutits, utan en ändå större. Men hvad som i det preussisk-amerikanska
fördraget var betydelsefullt och pekar framåt voro Fredriks sträfvanden att på
diplomatisk väg söka nå fram till humanare sjörättsbestämmelser, och häri mötte han
Franklins älsklingstankar. Direkta resultat nåddes ej härigenom, lika litet som
genom den väpnade neutraliteten 1780 mellan Sverige, Ryssland och Danmark det
lyckades att göra slut på Englands öfvergrepp på hafvet. Ty mer an annorstädes
gäller det på hafvet, att, om man vill genomdrifva något, man också måste ega därför
nödiga maktmedel. Men hur olika situationen ter sig, när maktmedlen förändrats,
det begrepo amerikanerna själfva mycket väl, när tio ar senare, alltså efter Fredriks
död, vänskaps- och handelsfördraget af ar 1785 skulle förnyas. Då hade de glömt
hvad de på sin tid under krigets olyckor menat om det omoraliska i öfvergreppen
på hafvet, då engelsmännen kapade fartyg på väg från Frankrike till Amerika med
vapen och krigsförnödenheter; de förklarade helt enkelt, att nu hade de själfva
fartyg och kunde därför ej afstå från att eventuellt använda dem som kapare.
Den 10 maj 1774 afled Ludvig XV i kopporna. Ingen medlem af hans familj
var närvarande; hans närmaste omgifning—hans sista älskarinna, madame Dubarry,
däri inbegripen — höll sig ängsligt på afstånd. Utan ceremonier och utan högtidlighet
fördes den döde konungens lik till S:t Denis. Ludvig XV hade förvisso förstått sakernas
läge; hur han innerst bedömde finansernas förtviflade ställning, det allmänna, växande,
äfven inom de högre kretsarne gängse tviflet på det bestående monarkiska systemets
möjlighet att fortlefva, kan uttryckas sa: under hans lifstid skulle nog ej
omstörtningen inträffa. Madame de Pompadour, som dött 1764, påstås ju hafva yttrat: Apres
nous le déluge. Men henne passade det bättre att sa säga an den allra kristligaste
konungen af Frankrike och Navarra, som af Guds nåde egde den oinskränkta makten
och därför ock ensam bar ansvarets tyngd.
Ludvig XVI var son till den 1765 aflidne dauphin. Med honom började vid
hofvet en tid af dygd, sedan århundraden där obekant, något i samma stil med den,
som, enligt hvad som påpekats, begynte visa sig inom de borgerliga kretsarne. Nu
började ock en styrelse, som visade god vilja men icke den goda vilja, som
ådagalägges af en kraftigt ingripande och målmedveten despotism, utan den, som visar sig
i en välvillig, oföretagsam afsikt, hvilken ej har kraft att åstadkomma någonting och
ej förmår bryta inre eller yttre motstånd. Tronen bestegs af en ung monark om
tjugu ar, som en tid bortåt ville göra andra människor lyckliga och som trodde, att
det ej borde vara sa synnerligen svårt. Med sina första åtgärder ville den nya
regeringen glädja nationen, i det den mera obesedt an lyckligt gaf efter för dess
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
