Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
444 J. VON PFLUGK-HARTTUNG, REVOLUTIONEN OCH KEJSARDÖMET.
ken utgjorde ungefär fyra femtedelar af hela landets folkmängd. Beräknar man, att
af den odlade jorden en femtedel tillhörde kronan, en femtedel kyrkan, en femtedel
adeln och två femtedelar tredje ståndet, sa föllo dessa två femtedelar nästan helt och
hållet på landtbefolkningens lott; den vida mindre delen häraf utgjordes af
medelstora egendomar, den vida större af småbruk, som innehades dels af själfegande
bönder, dels af arrendatorer. Landtbefolkningen omfattade tre grupper:
jordbruksarbetare, arrendatorer och bönder. Af dessa hade arbetarne det bäst, särskildt de,
som tillhörde de större godsen. Mycket sämre ställning hade arrendatorerna. De
måste erlägga betydande afgifter till godsegaren, de förblefvo därför fattiga och
betryckta och skötte sitt åkerbruk dåligt och utan intresse. Föga bättre hade
bönderna det; de hade nästan genomgående alltför små jordbruk och för litet
rörelsekapital — de hade icke nog för att lefva, men för mycket för att dö af hunger.
Hvad landtbefolkningen framför allt led af var de tunga bördor, som hvilade på
den. Hufvudsakligen på den tyngde utskrivningen för hären, det ålåg den att göra
dagsverken och körslor, den hade byggnadsskyldighet, den måste betala tionde,
tullar och andra afgifter och måste därtill tåla de privilegierade klassernas öfvermod.
Dessutom rådde skriande godtycke och orättvisa med afseende på bördornas
fördelning såväl mellan individerna som mellan provinserna, hvilka voro skilda från
hvarandra genom tullgränser. Mest ödeläggande var la taille, en direkt skatt, dels en
personlig, dels en grundskatt. Vinaccisen gjorde, att i de yppersta vinland
tusentals hektar lågo ouppodlade, saltskatten gjorde, att saltet i de landskap, där saliner
funnos, var ytterst billigt, medan invånarne i de öfriga måste för högt pris köpa vissa
minimikvantiteter däraf. En här af uppbördsmän låg i ständig strid med
allmänheten. Skatteväsendet var oerhördt orättvist; det ruinerade otaliga medborgare, utan
att staten drog någon nytta däraf, ty de, som blefvo rika, voro blott en grupp
affärsmän, som lemnade staten penningar i förskott, men sedan togo igen dem med
ockerränta af de skattskyldige. Dessa skatteförpaktare hafva mer an mycket annat gjort
Vänden régime förhatlig. Konungadömet lefde på kredit och skulder.
Slutsatsen af det anförda blir denna: missnöjda voro det lägre prästerskapet, den
lägre adeln, bourgeoisien, bönderna, hären och Paris. Detta utbredda missnöje var den
mark, ur hvilken revolutionen sög näring och växte fram. Den bittra stämningen
stegrades tack vare upplysningslitteraturen och de tankar, som kommo öfver hafvet
från England och ända från Amerika.
Den medeltida världen hvilade på auktoritet och tro. När dessa började rubbas
genom forskning och tvifvel, vände man sig bort från det bestående och det
häfdvunna och fattade förtroende till egen kraft. Klart var, att man nu började göra
till föremål för pröfning den hittills härskande kyrkan, dess väsen och resultaten af
dess verksamhet. Naturvetenskapen kom. Den ville räkna, mäta, begripa, bevisa.
Bägge riktningarne, filosofisk kritik och naturvetenskap, utgingo från England, men
banade sig snart väg till fastlandet, framför allt till Frankrike, där de började göra
sig gällande både på politikens och samhällslifvets område. En djärf fritänkare,
engelsmannen Locke hade förnekat, att staten har gudomligt ursprung, och förklarat,
att den uppstått genom frivillig sammanslutning af enskilde. I England utmynnade
denna lära i utveckling af det parlamentariska lifvet; öfverförd till Frankrike, kräfde
den omstörtning. Allt högre ljöd fältropet: allt ondt har sin rot i despotismen, alltså
— bort med den oinskränkta monarkien! I denna fordran förenade sig de
privilegierade och de frisinnade, och den erhöll ett vältaligt uttryck i litteraturen.
Under Ludvig XIV hade skalder och litteratörer hört till konungens omgifning. Det
blef nu annorlunda. I hofvets ställe trädde upplysningens män, och upplysning blef
liktydig med ett ogynnsamt omdöme om regeringen. Man häcklade och tadlade,
man var kvick, och man skämtade; man lekte med elden utan en aning om att den
kunde åstadkomma en brand. Och detta var sa mycket farligare, som
skriftställarne tillhörde de finaste kretsarne och det till och med bland damerna blef på
modet att hylla den nya tidsandan. Den mest glänsande representanten för detta
slags spiritualitet var Voltaire, en äkta parisare, nedrifvande, elak och mångsidig
och med later af en frihetens och människovärdets profet. Han blef
framåtskridandets beundrade afgud, som den upplysta despotismens målsmän, Fredrik den Store,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
