Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
REVOLUTIONENS ORSAKER. 443
het. Sa godt som alla kloster voro impopulära, hos bönderna på grund af de
afgifter, som skulle betalas till dem, hos de bildade på grund af den overksamhet,
som rådde där. Till allt detta kom förföljelselusta och teologiskt gräl. Det ar ej
att undra på att den revolution, som utbröt, fick en afgjordt kyrkofientlig prägel.
Adeln bestod af bördsadel och ämbetsadel, noblesse cTépée och noblesse de robe.
Inom bördsadeln funnos åtskilliga, som hade furstlig förmögenhet; i allmänhet var
den emellertid icke rik. Men då dess inkomster till stor del härledde sig från vissa
höghetsrättigheter, blef folkets stämning afvog mot den. Af fördom kunde en fattig
adelsman ej egna sig åt inkomstbringande arbete, han måste söka sin utkomst i
haren, i flottan eller inom kyrkan; han fick ej gifta sig medo en borgerlig kvinna
och kunde således ej heller genom äktenskap nå välstånd. Å andra sidan kräfde
hoflif och adliga vanor dryga utgifter, och sa försämrades adelns ekonomi mer och
mer. Politiskt inflytande hade den blott i ett fåtal provinser; där plägade herrarne
bo på sina gamla slott, men eljest sökte de vanligen ett njutningsrikare lif i
storstäderna eller vid hofvet. I stort sedt utmärkte sig adeln för trånga vyer, för
ståndsfördomar och högmod samt for sin beredvillighet att, när det gällde, draga sin värja
för sin »ära» och för konungen. Men just dessa egenskaper uppväckte afund och
förbittring. Något slutet helt utgjorde adeln i ingen måtto: hofadeln blickade
föraktligt ned på landtadeln, och parlamentsadeln bildade ett helt för sig.
Ämbets- eller parlamentsadeln omfattade de juridiska medlemmarne af »de
suveräna ämbetsverken», parlamentsråden och deras vederlikar. Deras befattningar
voro ärftliga, eller ock kunde de erhållas genom kunglig fullmakt. Förnämst af
ifrågavarande verk var Parisparlamentet, och vid dess sida stod en rad parlament i
landsorten och verk i hufvudstaden. De unge männen, som tillhörde
parlamentsadeln, gifte sig med sa rika arftagarinnor inom finansvärlden som möjligt; och med
denna stod alltså parlamentsadeln i nära förbindelse, medan den däremot af
grundsats höll sig fjärran från hofvet. Parlamenten hade arbetat sig fram till sin
ställning från en ringa början. Det hade blifvit vanligt, att kungliga förordningar
inregistrerades i deras protokoll. Häraf drogo de den slutsats, att en dylik åtgärd var
nödvändig, och gjorde inregistreringen till villkor för den lagliga giltigheten af ett
påbud. Ja, de stegrade sina anspråk därhän, att de, innan de intogo en akt, skulle
hafva rätt att underkasta den pröfning och, om denna utfölle ogynnsamt, göra
invändningar mot den. På sådant sätt hade de kommit att bilda ett slags motvikt mot
den absoluta konungamakten, och härigenom fingo de en viss popularitet, hur
reaktionära de till sitt väsen an månde vara.
Det tredje ståndet sönderföll i stadsinvånare och landtbor. Städerna voro mycket
mer gynnade an landsbygden, de voro i besittning af allehanda privilegier och hade
sedan 1300-talet gatt betydligt framåt. Folkrikast var Paris, hvars dåvarande
befolkning uppskattas till ett antal af 650,000, närmast kom Lyon, sidenindustristaden,
med 135,000 invånare; ingen af de öfriga nådde upp till en siffra af 100,000. Inom
staden innehade den besutna medelklassen, bourgeoisien, nästan all förmögenhet,
beklädde de indräktigaste ämbetena och utöfvade en vidsträckt makt. Enskilda
köpmän hade en årsinkomst af en million francs ochr mera. Trots detta rådde just
inom bourgeoisien stort missnöje. Den hade tillegnat sig upplysningslitteraturen,
var bildad, konstintresserad, hade anspråk och kände sig just därför tillbakasatt på
grund af prästernas och adelrffc högre sociala ställning, på grund af sin saknad af
politiskt inflytande, på grund af regeringens fortgående godtycke och vanstyrelsen i
allmänhet. Därför var det ur dess krets, som flertalet af revolutionens ledare
utgick, och ödet ville, att den blott skulle känna faran, som hotade ofvanifrån, utan
att ana en annan nedifrån och utan att göra sig en riktig föreställning om den
utomordentliga makt, som det oroliga Paris egde. Till hufvudstaden hade konungadömet
samlat sa betydande krafter som möjligt, det hade gjort den till det politiska och
litterära lifvets brännpunkt. Paris var rikets förnämsta handels- och fabriksstad,
och där fanns ett betydande proletariat. Det var tongifvande på smakens, modets,
teaterns och salongslifvets område. Alla nya uppslag, alla nya tankar väntade man
därifrån, dess dom vågade ingen jäfva; någon motvikt i landsorten fanns ej.
Vida större orsak till missnöje an städernas befolkning hade landsbygdens, hvil-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
