Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
REVOLUTIONENS ORSAKER. 449
Brienne vidtog då den kraftåtgärden att förvisa parlamentet till en landsortsstad.
Men detta bidrog blott att öka upphetsningen bland folket. Regeringen visste
hvarken ut eller in, alltmer hotfullt växte finansnöden; statsbankruttens spöke klappade
obevekligt på dörren. Brienne blef mjuk, konungen rädd, och parlamentet vände åter
under mängdens jubel och i medvetande om en fullständig seger. Regeringen ville
nu upptaga ett nytt lån, och ediktet därom skulle inregistreras under en »kunglig
session», där ingen invändning medgafs, men planen misslyckades. Ropet på
riksständerna blef nu allmänt. Förgäfves sökte regeringen genomföra en radikal
omgestaltning af parlamenten. Parisparlamentet protesterade och förklarade, att konungen ej
hade rätt att antasta rikets grundlagar. Äfven kyrkan vägrade sin hjälp, och i
landsorten började man röra på sig.
I Vizille i Dauphiné sammanträdde på eget bevåg en provinsialförsamling,
bestående af medlemmar af de tre stånden, det tredje företrädt af lika många ledamöter
som de två högre tillsamman. Den begärde inkallande af riksständer och
provinsständer och förklarade de skatter olagliga, som pålades utan de förres samtycke.
Detta var öppet uppror,
och intrycket häraf var
starkt. Folkets lidelser
stegrade sig och gåfvo sig
luft i våldsamma utbrott.
Måttet var rågadt, Brienne
erhöll afsked. Frankrike
befann sig nu i
fullkomligt upplösningstillstånd.
Mycket hade härlill
pressen bidragit; af denna
hade ministrarne begagnat
sig, likaså dessas
motståndare och öfver hufvud
enhvar, som ville hafva ett
ord med i laget. En
störtflod af skrifter vältrade ut
öfver landet. Hittills hade
regeringen utöfvat skarp
censur, men för att vinna
ett ryggstöd hade den nu
upphört därmed, men
härmed gagnade den ej
sig själf utan blott sina
motståndare. Egentligen
var det ett allas gräl med
alla. Med Briennes goda
minne vågade man saga:
»Inga privilegierade och
intet parlament mer, blott
folket och konungen!»
Kortsynt, full af
förbittring och lidelse dref man
utför strömmen.
Briennes efterföljare blef Necker, som redan en gång förut varit minister. Af
monarkisk instinkt misstrodde konungen honom, men han gällde som den ende, som
kunde afhjälpa fmansnöden. Necker framstod som en målsman för bourgeoisien, och
som protestant saknade han nedärfdt sinne för Bourbonernas katolska konungadöme.
Han såg i likhet med sina meningsfränder räddningen i riksständerna, och till dess
de kunde sammanträda, finge man draga sig fram, sa godt man kunde. Han
lyckades också skaffa något penningar och lofvade att inkalla riksständerna till januari
1789. När nu parlamentet åter ville gripa in och kräfde, att ständerna skulle
sammanträda i enlighet med de ar 1614 iakttagna formerna, förlorade det sin
popularitet. Omisstänksamt hade det banat väg för demokratien och försvagat kronans
makt; nu blef det själft begrafdt i tysthet.
Ej heller Necker förstod hvad riksständerna betydde under den allmänna
jäsningen. I hvarje fall hade han bort behålla ledningen i sina händer, men just detta
var hvad han icke gjorde, utan han afvaktade hvad som skulle framgå ur andarnes
kamp. Under sådana förhållanden uppblossade mellan privilegieväsendets anhängare
och de frisinnade en häftig strid om församlingens beskaffenhet och antalet
representanter för de olika stånden. För att ej stöta sig med någon beslöt sig Necker
för att gifva det tredje ståndet lika många representanter som de två högre tillsamman,
men han underlät att bestämma, huruvida församlingens medlemmar skulle
öfverlägga och besluta som en enda kammare eller ståndsvis. Hans obeslutsamhet ökade
naturligtvis upphetsningen. Massor af broschyrer utkommo, af hvilka en, som flutit
ur abbé Sieyés’ penna, väckte synnerlig uppmärksamhet. Dess titel var »Hvad ar
det tredje ståndet?» och den kom till detta resultat: med hänsyn till intelligens och
antal ar det allt, hittills har det varit intet, nu vill det blifva något.
Världshistoria V.
Joseph Emmanuel Sieyés.
Efter ett kopparstick af Levachez.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
