Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
DEN KONSTITUERANDE NATIONALFÖRSAMLINGEN (1789—1791).
457
Mordet på Flesselles.
Kopparstick af Berthault efter en teckning af Prieur.
Till väsentlig del hade nationalförsamlingen i sina händer Frankrikes framtid,
ehuru den egentligen ingalunda hade någon rätt till en dylik roll. Då emellertid
ödet skänkte henne den, sa hade hon hört uppställa för sig sammanhängande, be:
stämda och upphinneliga mål, öfver hufvud målmedvetet skridit till sin väldiga uppgift;
men hur talrik den var, sa saknade den statsmannaduglighet, ofta jämväl viljekraft
och beslutsamhet. I stället för att göra det nödvändigaste, att återställa lugnet och
skapa nya organ för ett lagligt samhällsskick, hängaf den sig åt resultatlösa debatter
och kräfde en ny författning, som man trodde skola vara lätt att åstadkomma. Men
redan med afseende på inledningen till den, förklaringen af de mänskliga
rättigheterna, kom det till veckolånga öfverläggningar, medan rundt omkring kloster och slott
brunno. Lafayette särskildt yrkade på att Rousseaus jämlikhetsteori skulle fastslås
som rättens grundval, medan Mirabeau ville gentemot mänskliga rättigheter sätta
medborgerliga plikter. Den upphetsade stämningen gjorde, att det beslut, som
fattades, gick i Rousseaus anda. Det förklarades alltså, att alla människor äro fria och
lika, att de hafva rätt till motstånd mot förtryck, att all statsmakt hvilar hos folket
och att ingen kan utöfva någon myndighet, som icke uttryckligen härleder sig från
detta. Revolutionen var alltså upphöjd till en lagligt bestående institution.
Under öfverläggningarne om människans rättigheter inträffade det minnesvärda
sammanträdet natten mellan den 4 och 5 augusti. Det var fråga om upphäfvande af
privilegierna. Det ena talet följde på det andra, sinnena upphetsades i allt högre
grad, en oemotståndlig hänförelse genombröt alla förnuftets och själfuppehållelsens
dammar: adel, präster, städer, korporationer, alla täflade om att på fosterlandets altare
för det allmänna bästa uppoffra sina rättigheter. Och det hela klingade uti ett
jublande nationens tack till Ludvig XVI, frihetens återställare. Ett par timmar voro
nog för att tillintetgöra hvad man århundraden igenom bittert tvistat om. De inledde
det nya, moderna Frankrikes tidsålder, men åt dem, som storsint offrade, skänkte
de oändlig missräkning och gränslöst elände. Det hela gick alltför brådstörtadt; tu-
Vårldshistoria V. 58
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
