Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
458 J. VON PFLUGK-HARTTUNG, REVOLUTIONEN OCH KEJSARDÖMET.
sentals adelsfamiljer bragtes i ett slag till tiggarstafven, medan de, som togo emot,
ej kände någon tacksamhet utan girigt begärde mer och an mer.
September månad upptogs af öfverläggningar om den blifvande författningen. I
sammanhang härmed bildades partier, högern, centern och vänstern. Yttersta högern
var fåtalig. Mera betydande var den egentliga högern, legitimisternas parti, som
önskade en aristokratisk författning. Dess mest framstående talare voro Cazalés och
abbé Maury. Centern utgjordes af de moderate; den önskade en konstitutionell
författning efter engelskt mönster. Den leddes af Lally-Tollendal m. fi. Den angreps
från två håll och smälte småningom samman. Icke heller högern förmådde hålla
sig uppe, och till sist behölls fältet af vänstern, som redan från början var det
starkaste partiet. Dit hörde flertalet af tredje ståndet och af det lägre prästerskapet.
Vänstern fråssade af fröjd efter Bastiljens intagande, och dess mål var en monarki
med en maktlös monark. Utan att veta därom var den revolutionär, och medan
den trodde sig skapa en fast ordning, upplöste den alla band. Till partiet hörde
Sieyés och Talleyrand, som visserligen var biskop af Autun, men en man af
världsligt sinnelag, smidig, kall —
och samvetslös. Mera
uppmärksammade och mycket
passionerade voro tre
medlemmar af den bretonska
klubben: Lameth, Duport
och Barnave. Hit hörde
vidare hertigens af Orleans
vänner. Till vänstern
räknades äfven Lafayette, vid
denna tid den populäraste
mannen i Frankrike. På
bänkarne högst uppe sutto
de rena demokraterna,
hvilkas tid ännu ej var kommen
— Robespierre, Petion m. fl.
Ingen af de nämnda
representanterna hade kraft
att styra statsskeppet öfver
de stormupprörda vågorna.
Den ende, som skulle hafva
förmått det, var grefve
Gabriel Honoré de Mirabeau,
vid sidan af Napoleon
revolutionens mest betydande
och märkvärdigaste
personlighet. Han var född 1749
och tillhörde en förnäm
sydfransk adelsfamilj. Ända
från hans barndom kunde
hans underlige fader ej tåla
honom, och denna stämning
växte, i samma mån som gossen utvecklade sig till yngling och man. Mirabeau
var en äkta son af sin familj, en man af våldsamma passioner och stark
sinnlighet, utomordentlig begåfning och förtrollande älskvärdhet. Tidigt var han med
om kärleksaffärer och dueller och blef på grund däraf som ung satt i fängelse; efter
återvunnen frihet förde han ett äfventyrligt och växlingsrikt lif. Han intogs af en
glödande passion för en 18-årig kvinna, hustru till en åldrig president. Med henne
rymde han till Holland. Här fick han genom skriftställarverksamhet mödosamt
förtjena sitt dagliga bröd. Hans första arbete var en afhandling »om despotismen» —
en sak, som han på ett fruktansvärdt sätt gjort bekantskap med i stat och familj.
I Frankrike hade han för äktenskapsbrott och enlevering blifvit dömd till döden; nu
blef han uppspårad, utlemnad och inspärrad i Vincennes’ fängelsetorn. Han var då
28 ar. Fängelsets fruktansvärda enformighet var ohygglig för en man af hans
häftiga natur, och han uppfylldes nu af ett vildt hat mot de bestående förhållandena.
Efter fyra ar blef han fri. Med oerhörd djärfhet lyckades han genomdrifva, att hans
process upptogs till förnyad behandling, och han bragte det därhän, att en dom föll,
som hade starkt tycke af ett frikännande. För att ej, på grund af sina skrifter, an
en gång blifva häktad begaf han sig till England, där han åter som litteratör förde en
obemärkt tillvaro men lärde känna landets förhållanden och statsskick. Längre fram
kom han som hemlig politisk agent till Berlin och fick företräde hos Fredrik den
Store. Då ovädret drog upp öfver Frankrike, återvände han hem och kastade sig
med lif och lust in i dagens politiska kamp. Hans tid var kommen. Hans
ståndsbröder stötte honom från sig, men under jubel valdes han i Aix och Marseille till
representant för tredje ståndet. Han mottog valet för Aix. Ingen ledamot af
riksdagen satt inne med en sådan erfarenhet som han, ingen egde en sa genomträngande
skarpsynthet, ingen hans kraftiga vältalighet, krossande i sin styrka. Själf för stor
Ch. M. de Talleyrand-Périgord.
Efter ett kopparstick af Levachez.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
