Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
476 J. VON PFLUGK-HARTTUNG, REVOLUTIONEN OCH KEJSARDÖMET.
Men trots all påtryckning kände man sig ej saker på dem. Därför genomdref
Robespierre, att det definitiva valet skulle ega rum i jakobinklubben och att listan på
de valda representanterna skulle kunna ändras af sektionsförsamlingarne. Sålunda
gick i Paris under yttersta högtryck allt efter önskan den 5 september och följande
dagar. Rörelsens ledare insattes i konventet: Robespierre, Danton — som nu
utträdde ur ministären —, Collot. I landsorten vågade blott sex procent af de
röstberättigade afgifva sina röster. Likväl vunno patrioterna här blott ringa framgång;
blott omkring 50 af omstörtningspartiets kandidater valdes här, bland dem Carnot,
Carrier, Fouché, Tallien, Saint-Just m. fl. Girondistpartiet räknade 120 medlemmar.
Resten, d. v. s. det ojämförligt stora flertalet af konventets från början 783 ledamöter,
hörde ej till något parti. Denna massa hyste liberal-republikanska åsikter, men var oklar
med afseende på syften och reformkraf. Girondisterna bildade nu högern, och de
kände sig just ej trakterade däraf; på de högsta bänkarne satt den yttersta vänstern
och erhöll därför också namnet bergpartiet. Girondisterna voro sins emellan oeniga;
många önskade upprätthålla tronen, de fleste ville kullstörta den. l grund och
botten vore de ense med jakobinerna, men de ryggade tillbaka för följderna och kommo
därför att intaga en vacklande hållning. På de nedre bänkarne, »slätten» såg man
Sieyés, Laréveiliére, Boissy, Barras, Barére m. fl. Dess främsta talare var Barére,
som vann ett olycksbringande inflytande tack vare sin smidiga och blomsterrika
vältalighet, hvarunder han visste beslöja och borttyda sina verkliga afsikter. Till
en början tycktes »slätten» luta åt girondisterna, som sålunda kommo att framstå
som konventets gifne ledare, på samma gång som de genom Roland behärskade
ministären. För septembermördarne tycktes alltså straffets timme närma sig, och
dock skulle det målmedvetna, slagfärdiga mindretalet genom oförvägen
handlingskraft besegra det vacklande, pratsamma flertalet.
Samma dag konventet öppnades, beslöt det konungadömets afskaffande och
republikens utropande. Härom voro alla eniga, men redan följande dag gingo de
moderate till angrepp mot skräckmännen. Upprörda oratoriska drabbningar höllos,
och larmande uppträden egde rum. Mindretalet måste medgifva, att nyval till halfva
kommunalrådet skulle ega rum fore den fastställda tiden; därigenom hoppades
majoriteten att äfven där få ledningen i sina händer. Faktiskt kommo dock både
kommunalrådet och öfvervakningskommittén att behålla sitt gamla utseende.
Däremot lyckades det girondisterna att göra slut på de arbeten på anläggande af ett läger
utanför Paris, som skenbart utfördes af en hop betalda dagdrifvare, samt
genomdrifva valet af en af de sina, Chambon, till mar i Paris. För öfrigt behöllo
jakobinerna öfverhanden utefter hela linien. Medan de med säker blick insågo, hvar
maktens verklighet låg, och sträfvade att nå den, trodde de moderate sig vinna
framgång med djärfva ord och parlamentariska angrepp. Framför allt sökte dessa komma
Robespierre till lifs; men denne förstod att med skicklighet och under larm af sina
anhängare på läktarne tillbakavisa anfallen. Det blef alltmer tydligt, att
girondisterna räknade bland sig många talanger men ingen verklig statsman och att de
saknade disciplin, och de lyckades ej heller bilda ett fast parti. Hos folkets flertal
funno de ej tillräckligt ryggstöd, emedan medborgarne önskade ro och måttfullhet,
och dylikt var ej att vänta af girondisterna. Ej underligt, att deras
karaktärslöshet slutligen blef ödesdiger för dem.
Med fint väderkorn förstod bergpartiet, att frågan om konungens dom var
mot-ståndarnes svaga punkt. Om girondisterna försvarade honom, sa kunde man
beskylla dem för rojalism; uppoffrade de honom, sa aflägsnade de från sig alla
moderata och alla vänner af ordning. Någon rättmätig grund att döma konungen hade
man på intet vis. Men för bergpartiets män var rättsfrågan likgiltig, de ville
upphetsa massan och lägga en djup klyfta mellan republiken och det monarkiska Europa,
mellan nutid och forntid, emedan nutiden tillhörde dem. Och girondisterna? De
trodde, att en process mot konungen skulle blifva deras republikanska
världspropaganda till gagn. De ville döma konungen, men ej taga hans lif. Sålunda voro
girondisterna dåraktiga nog att börja rulla den sten, som sedan krossade dem. De
tillsatte ett utskott för att granska en del konungen tillhöriga papper, som påträffats
i ett hemligt järnskåp i Tuilerierna, och det var en af dem, som den 6 november
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
