Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
484 J. VON PFLUGK-HARTTUNG, REVOLUTIONEN OCH KEJSARDÖMET.
Flickan hade blifvit uppeldad af girondisternas tal och trodde sig kunna genom
Marats död rädda eller åtminstone hämnas dem.
Det ar vanligt att klandra girondisterna for deras politiska hållning. Säkert ar,
att de ej äro utan skuld; mot deras afsikt bidrogo deras angrepp på »förrädiska»
emigranter, »fosterlandslösa» präster och »den med utlandet förbundne» konungen
i hög grad till representationens misskrediterande och ökande af jakobinklubbens
inflytande. Men man far ej bortse från att de ej velat konungens död, att de alltid
öfverflyglades från vänsterhåll och drefvos längre, an de ville, och att deras
egentliga afsikter blott sällan i sin helhet blefvo genomförda. Deras fel härflöto ur deras
falska föreställning om friheten, deras bristande kunskap om djuret i människan
och deras saknad af beslutsam handlingskraft. Bland dem funnos fantasirika
talare med oklara ideal men inga praktiska statsmän. På sådant sätt blef friheten
för dem obundenhet, hvilken deras fiender förvandlade till våldsregemente. Till slut
insågo de visserligen delvis sina fel och skulle nog nu gärna velat hålla igen, men
det var för sent; andarne, som de uppkallat, kunde de ej längre styra. När en kamp
föres sa, som de moderate här utkämpade den, kommer alltid den humanare, den
finare organiserade att duka under för den gemene och råe, som förstår att strida med
målmedvetenhet. Girondisterna uttömde sina krafter under försvaret, jakobinernas
krafter stärktes genom angreppet.
Girondens öde blef Frankrikes öde.
Skräckväldet.
Girondens fall berodde på partihatet och på den tryckande känslan af att
republikens bestånd vore hotadt, hotadt på en gång af förvirringen i det inre och af de
yttre fiendernas seger. Man ansåg den närmaste uppgiften vara att snart sagdt
krampaktigt sammanfatta alla medel i en hand och att aflägsna allt, som kunde stå
i vägen för en brutal maktutveckling. Sålunda hade de olika grupperna arbetat på
ett gemensamt mål: det af Danton ledda välfärdsutskottet, det af Robespierre ledda
bergpartiet i konventet och det hébertistiska kommunalrådet. Hvardera gruppen
törstade efter att taga arf efter det störtade partiet, efter att komma till makten. Då
kommunalrådet mest bidragit till segern, sa betydde det på samma gång for detta
en framgång gentemot konventet, och det tänkte begagna sig af den.
Redan den 2 juni framställde kommunalrådet förslag om upprättande af en
revolutionsarmé mot den inre fienden, d. v. s. närmast för att genomföra lagen om
maximum och indrifva ett tvångslån hos de rike. Då inträffade händelser, som riktade
uppmärksamheten åt annat håll. Departementen ville ej längre tåla jakobinväldet,
som hotade alla icke egendomslösa till lif och gods. Redan den 29 maj hade Lyon,
rikets andra handelsstad, rest sig. Det moderat sinnade nationalgardet greps af
förbittring öfver händelsernas utveckling, stormade stadshuset, dödade 200 patrioter och
kastade jakobinernas ledande man i fängelse. På liknande sätt gick det till i
Marseille och Bordeaux. I andra större städer rådde jäsning, Normandie grep till vapen,
och upproret i Vendée artade sig till en hotande fara. Sedan slutet af april hade
här samlat sig 30,000 man, som i en rad af strider slagit republikanerna. Sedan
de befriat sin eget land, vände de sig mot Loire, trädde i förbindelse med Bretagne,
Normandie och Maine för att i spetsen för det förenade nordvästra Frankrike
marschera mot det hatade Paris. Dessförinnan gällde det dock att intaga den i deras
rygg belägna hamnstaden Nantes. Den belägrades men försvarades tappert, och
slutligen företogs en ordentlig stormning. Från tidigt på morgonen till fram på
eftermiddagen fortgick en förtviflad strid med växlande lycka. * Den slutade med
nederlag för bönderna, de måste vika — och faran för republiken var förbi. Den
upproriska rörelsen återverkade på hufvudstaden. 27 sektioner afgåfvo en lidelsefull
insaga mot revolutionsarmeen, och jakobinerna måste låta förslaget om den falla.
Välfärdsutskottet beslöt till och med Henriots afsättning och upplösning af
revolutionsutskotten i sektionerna. Men då höjdes ett väldigt skri — och utskottet föll undan.
Slutligen kom man till en uppgörelse. Den fick sitt uttryck i den nya, hufvudsak-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
