Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
KONVENTET (1792—1795).
487
Upprorsmän dränkas i Loire.
Kopparstick af Berthault.
närmaste tillintetgjorda. Längre åt söder reste den skicklige Charette åter sitt banér,
medan La Rochejaquelein vände sig mot hamnen Granville, där han väntade engelsk
hjälp. Men den kom ej, och han saknade artilleri för att kunna taga fästet. Nu ville
anförarne tåga till Normandie, men bönderna drogos till hembygden, och sa vände man
sina steg dit. Vid Nantes vunnos två segrar, och sa nådde man Angers. För sent
sökte invånare i Vendées skogsbygd tillförsäkra sina utmattade landsmän öfvergången
öfver Loire. Sammansmälta till 25,000 man, upphunnos de af Kléber, Marceau och
Westermann och besegrades i blodig strid den 13 december. På nederlaget följde
ett ohyggligt slaktande, hvarvid 15,000 människor skola hafva funnit sin död.
Spillrorna af de slagne flydde västerut men dukade likaledes under efter hjältemodigt
motstånd. Därpå följde regeringens hämnd. I Nantes och Angers inrättades
revolutionstribunal, hvilka förforo med oblidkeligt raseri. För konventskommissarien Carrier
var det ej nog, att den tillfälliga domstolen i Nantes dagligen kunde bringa om lifvet
200 olyckliga; han lat därför släpa fångarne ombord på stora pråmar och dränka
dem i Loire Man kallade detta »det röda dopet». Hans offer kunna beräknas till
minst 15,000. Ej underligt då, att de öfverlefvande hellre fortsatte den förtviflade
striden an utan motstånd läto döda sig. Men de förmådde ej numera uträtta något.
Kriget i Vendée hade ej den betydelse, som det kunnat få. Vi vilja ej ingå på
de närmare orsakerna härtill utan anmärka blott, att engelsmännen handlade mycket
kortsynt, då de ej — som de däremot sedermera gjorde på Pyreneiska halfön —
kommo de upproriske till hjälp med landstigningstrupper. De skulle då, när
de innehade Toulon, väl kunnat bemäktiga sig Marseille, Lyon och andra städer;
säkerligen skulle de ock kunnat blifva herrar öfver Bretagne och Normandie. I sådant
fall skulle i stället för en lokal bonderörelse uppstått ett uppror, som sträckt sig
öfver stora delar af landsorten, och härmed skulle kanske skräckväldets öde afgjorts.
Engelsmännen funno det bekvämare att förfalska republikens assignater och massvis
kasta dem ut i det franska affärslifvet för att skada den fientliga regeringens kredit.
Medan välfärdsutskottets militära fackmän kufvade de upproriske och drefvo
tillbaka de yttre fienderna, lade dess politiska medlemmar sitt blytunga ok på
Frankrike. Såvidt möjligt ersattes öfverallt de lagliga myndigheterna af
konventskommissarier och domstolarne af revolutionsutskott, medan borgargardena afväpnades. Under
förevändning att man måste sörja för arméen utpressade man hundratals millioner.
Det fruktansvärdaste ofog drefs med emigrantlistorna, vid hvilkas upprättande de
sämsta bevekelsegrunder medverkade, och dessa listor betydde död och ekonomisk
undergång. Från emigranterna gick man öfver till deras släktingar; hela städers
medborgare förklarades för emigranter. Från oktober 1792, till dess det upplöstes,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
