Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
486 J. VON PFLUGK-HARTTUNG, REVOLUTIONEN OCH KEJSARDÖMET.
kämpar och utgjorde ett alltid tillgängligt vapen i kommunalrådets hand.
Sektions-församlingarne fingo rätt att företaga arresteringar, de skulle sammanträda två gånger
i veckan, och deltagarne i dem skulle hafva 40 sous (2 francs) i dagtraktamente.
Konventsledamöterna åter skulle uppbära 18 francs om dagen. På alla håll vunno
héber-tisterna framgångar. De fingo ledningen af polisen i sina händer, dundrade mot
upprorsmakare och politiska vedersakare och genomdrefvo en »lag mot de
misstänkta», som man kallat »guillotinens kopplerska». Enligt denna kunde enhvar
blifva betraktad som misstänkt och ställas inför domstol. Sektionerna uppgjorde
egna listor på misstänkta, och dessa listor fingo vitsord öfverallt; sektionerna blefvo
härigenom sa godt som allsmäktiga. Maximum utsträcktes från spannmål till andra
varor; den, som innehade sådana utan att saluhålla dem, gjorde sig skyldig till
dödsstraff. Härmed voro handel och åkerbruk socialiserade.
Under sådana omständigheter försvunno sista resterna af Dantons makt. När
den 3 oktober plötsligt ett nytt betänkande rörande 129 girondister ingafs till
konventet, vågade Danton ingen invändning. Sålunda kunde 43 deputerade
öfverlemnas åt revolutionstribunalet, medan 65 blefvo arresterade och 21 ställda utom lagen. Af
de 43 hade man visserligen blott 21 i sin hand, och dessa hade nu att motse sin
dom. För att kunna hålla stånd mot hébertisterna och betaga dem möjlighet att
upprätta en sidoregering föreslog Saint-Just, att den revolutionära regeringen skulle
sitta vid statens roder ända till freden. Förslaget gick igenom, och när detta skedde,
satte konventet äfven formellt den nya författningen ur kraft och öfverlät åt
välfärdsutskottet den verkställande makten. Bägge korporationerna räckte hvarandra
handen, skräcken var nu lagfäst.
Men alltjämt flammade upprorslågan i landet. Man måste se till, att den blef
fullständigt släckt. Lyon belägrades och bombarderades; till sist återstod för dess
försvarare ingenting annat an att slå sig ut och lemna staden i republikanernas
händer. Collot och Fouché sändes dit i spetsen för 3,000 parisiska »pikmän» och sköto
ned fångarne massvis med kartescher, vanvettigt partiraseri offrade 400,000 francs
i dekaden (tiodagsveckan), för att tusentals arbetare skulle rifva ned husen. Lyon
skulle jämnas med jorden.
Nu kom ordningen till Toulon, som envist försvarade sig under skydd af en
engelsk och en spansk flotta. Men allt större blef angriparnes här, och allt hårdare blef
belägringen. Den var af världshistorisk betydelse, ty det var här, som en ung artilleriofficer,
som bar namnet Napoleon Bonaparte, först visade prof på sin strategiska begåfning, l
enlighet med en plan, som han skall hafva uppgjort, riktade man sina ansträngningar
icke mot staden själf utan mot ett framskjutet utanverk, som behärskade inloppet
till hamnen. Fästet togs; engelsmännen och spanjorerna kunde ej längre hålla
hamnen utan måste tillika med en del af borgarne öfvergifva staden. Sa föll Toulon
den 19 december och var nu prisgifvet åt kommissariernas blodtörst. Dessa läto
under de tre första dagarne nedskjuta 800 personer, och senare fingo ytterligare
1,800 människor sätta lifvet till.
Med fruktansvärd förbittring kämpade man i Vendée. I början hade de
upproriske framgång, men regeringen sände alltjämt dit förstärkningar och gaf befallning
om landets ödeläggande och befolkningens utrotande. Därmed var signal gifven till
en kamp på lif och död. I en rad strider segrade bönderna, men på grund af
oenighet mellan anförarne söndrades de i flere hopar. Den erfarne Bonchamps ville
sätta i verket den gamla planen att gå öfver Loire och uppvigla Bretagne och
Normandie, och 4,000 man tågade dit. De återstående angrepo republikanerna vid
Cho-let en dag i oktober. Man stred hela dagen; vid sista sammandrabbningen föllo
Bonchamps och d’Elbée dödligt sårade. Förlusten af befälhafvarne kom bönderna
att tappa hufvudet; de flydde mot Loire. Fyratusen vendéers lik betäckte slagfältet.
Republikanerna trodde, att allt nu var slut.
Men sa långt hade man dock icke kommit. Omkring 50,000 upproriska drogo
med kvinnor och barn öfver till högra Loirestranden och valde till sin anförare La
Rochejaquelein, en yngling om 21 ar, tapper och genialisk men utan militärisk
erfarenhet och hindrad genom mångahanda inflytelser. Den 25 oktober började vid Laval
en drabbning, som varade i flere dagar och hvarunder republikanerna blefvo i det
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
