Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
496
J. VON PFLUGK-HAHTTUNG, REVOLUTIONEN OCH KEJSARDÖMET.
Ännu skulle kyrkorna förblifva stängda, ingen plats, där gudstjenst firades, fick
i sitt yttre utmärkas såsom sådan, ingen kungörelse om gudstjenst fick
offentliggöras, prästerlig dräkt fick ej bäras, och alla religiösa sammankomster ställdes under
myndigheternas uppsikt. Med dessa inskränkningar fick hvarje kult ostörd utöfvas,
och härmed var genom lagen den 3 venlöse ar III (21 februari 1795) principfrågan
afgjord; snabbt lefde den religiösa stämningen upp, och öfverallt fylldes kyrkorna.
Men den fruktansvärda nöden afhjälptes ej härmed. Att »maximum» utan någon
öfver-gångsbestämmelse upphäfdes utöfvade en ogynnsam verkan. Man visste ingen annan
utväg an att lofva åt hvarje medborgare i Paris ett skålpund bröd dagligen utan att man
dock var i stånd att lemna det. De förtviflade skarorna drefvos af hunger till det ena
upploppet efter det andra. Likväl fortsatte
de moderate sin framryckning: Billaud,
Collot och Barére ställdes inför
revolutions-tribunalet, och ytterligare 16 ännu lefvande
girondister återinkallades i konventet.
Dessa händelser drefvo jakobinerna till
handling, ty vedergällningens spöke ryckte
dem hotande allt närmare. Den 16 mars
framställdes förslag om att konventet skulle
upplösas och författningen af 1793 träda
i kraft. Förslaget förkastades visserligen,
men på gatan vann det stark anklang, ty
man hoppades att genom dess antagande
få billigare bröd. Terroristerna begagnade
sig af stämningen till att anstifta ett
uppror. Den 2 germii}al ar III (l april 1795)
stormade en hungrande folkhop in i
konventets sal och fordrade bröd, de
anklagade jakobinernas frigifvande och 1793 års
författning. Förgäfves; de moderate höllo
stånd och gingo nu från sin sida till anfall.
Billaud och hans kamrater dömdes till
deportering till Cayenne, 16 andra jakobiner
häktades, flere beslut fattades, som afsågo
skräckmännens afväpning, nationalgardets
stärkande o. s. v., ja det väcktes till och
med förslag att återgifva åt skräckväldets
ännu kvarlefvande offer deras egendom.
Dessutom tillsattes ett utskott för att
revidera författningen af 1793; det började
snart i stället att utarbeta en fullständigt ny.
Men om också dessa omständigheter voro gynnsamma för regeringen, sa växte
dock svårigheterna. Då klingande mynt åter kom i omlopp, sjönk assignaternas
värde alltmer, trots freden i Basel fortfor dock kriget, och statskassan förblef tom.
Eländet tilltog, utdelningen af bröd minskades, människor dogo af hunger på öppen
gata, en dyster förtviflan bemäktigade sig hela lager af befolkningen. Sedlighet och
yttre säkerhet försvunno nästan helt och hållet. Partierna stodo mot hvarandra,
törstande efter hämnd, framför allt i Södern; hade förut jakobinerna mördat, sa kom
nu vedergällningen skoningslöst från dem af deras fiender, som lefde kvar. Ropet
blef: »graf upp de dödes ben, och slå ihjäl mördarne med dem!» Nästan öfver hela
Frankrike rasade den reaktionära rörelsen, det »hvita skräckväldets» hämnd.
Om också allt detta blott var följden af den föregående vanstyrelsen, sa ökades
dock däraf missbelåtenheten. Allmänna meningen för dagen kastade skulden på
regeringen. Detta gaf terroristerna mod att ställa till en ny resning. Den l prairial
ar III (20 maj 1795) bröt stormen lös på öfligt sätt. Stadshuset togs i besittning af
talrika skaror, man tilltvang sig tillträde till konventet under rop på bröd och
författningen. De moderate höllo ut i flere timmar, men slutligen var blott en jakobinsk
Ludvig XVIL af Frankrike.
Teckning efter naturen af Lavit.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
