Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
498 J. VON PFLUGK-HARTTUNG, REVOLUTIONEN OCH KEJSARDÖMET.
For att ändtligen nå fram till en förnuftig tingens ordning skyndade man att
afsluta arbetena på den nya författningen. Dess upphofsman ville framför allt söka
förhindra skräckväldets återkomst. Därför skilde de den lagstiftande makten från den
verkställande, förenklade och stärkte de lokala myndigheterna, bröto Parispöbelns
makt och lade makten i händer, som syntes lämpliga att utöfva den. Valrätt och
valbarhet inskränktes, och därmed riktades ett dödligt hugg mot demokratien i de
borgerligas intresse. För att afvända faran af enkammarsystemet delade man den
»lagstiftande kåren» i två råd, de femhundrades råd samt de gamles råd, hvilket
skulle bestå af 250 medlemmar af mer an 40 års ålder. Det förra utöfvade den
egentliga lagstiftningen, medan de gamle blott hade att antingen antaga eller förkasta
hvad de 500 beslutat. Mandaten voro treåriga; råden skulle hvarje ar förnyas med
en tredjedel. Valen voro medelbara. Efter mycken tvekan bestämde man sig för
att uppdraga den verkställande makten åt ett direktorium af fem personer, som skulle
väljas genom samverkan af bagge råden; årligen skulle en afgå och en ny väljas.
Direktoriet fick välfärdsutskottets befogenhet och skulle hafva under sig ministrar men
hade hvarken säte eller stämma i den lagstiftande kåren. Allt detta föreföll jämförelsevis
konservativt; en regering om fem personer dolde emellertid tvedräkten i sitt sköte,
och en schism mellan regering och representation kunde ej gärna häfvas utan genom
våld. — Kamrarnes frihet garanterades, omröstningen skulle vara hemlig,
sammanträdena offentliga, men åhörareantalet på läktarne begränsadt. De gamles råd erhöll
rätt att besluta rådens förflyttning från Paris. Dessa hade till sitt skydd ett garde
af 1,500 man. Andra trupper fingo ej sammandragas i deras grannskap. Författningen
garanterade vidare medborgarnes rättigheter. Ingen rangskillnad, ingen statsreligion
skulle finnas, pressen skulle vara fri och eganderätten tryggad. Klubbar förbjödos,
politiska sällskap fingo ej hålla offentliga sammankomster. Emigranterna förbjödos
återvända, köpare af indragna kyrkliga och adliga gods tryggades i sin besittning af dessa.
Efter långvariga öfverläggningar antog konventet denna författning. Ingen kunde
förutsäga, hur de nya valen skulle utfalla; blott sa mycket var säkert, att nationen
icke an en gång skulle lemna makten till sina nuvarande representanter. Men dessa
hade smakat dess sötma och önskade bibehålla sin ställning. Därför beslöto de den
5 fructidor (22 augusti), att blott en tredjedel af rådens medlemmar skulle få väljas
fritt, medan de två tredjedelarne skulle tagas ur konventet. Författningen och
fruc-tidor-dekreten blefvo förelagda folket till omröstning i primärförsamlingarne, och de
blefvo antagna. Detta betraktade konventet som ett förtroendevotum och beslöt på
egen hand fastställa valsättet och tiden för rådens inkallande. I verkligheten var
förbittringen öfver dekretet om de två tredjedelarne allmän; man hade gifvit sitt bifall
därtill, därför att man eljest ingenting alls skulle hafva uppnått och konventet regerat vidare.
Längtan efter en lagbunden monarki hade aldrig varit starkare an nu. Hurudan
skulle ej framtiden hafva blifvit, om Ludvig XVIII varit en annan, an han var, om
han med blick för revolutionens resultat trädt i spetsen för en nyorganiserad stat! I
Vendée samlade hans anhängare betydande stridskrafter, grefven af Artois kryssade
utanför kusten, men återvände fegt till England utan att hafva vågat något. I Paris,
där man mest omedelbart haft känning af konventsflertalets tryck, kom det till och med
till öppet uppror. Den 13 vendémiaire ar IV (5 oktober 1795) gick nationalgardet till
angrepp med 30,000 man, medan blott 1,500 patrioter uppträdde for konventet. Utan
linietrupperna hade konventsherrarne varit förlorade, och till och med deras trohet var
tvifvelaktig. I denna nöd uppdrog konventet öfverbefälet öfver trupperna i Paris åt
Barras. Men denne, som snarare var en sabelskramlare an en man af rask handling,
kallade general Bonaparte till sin hjälp. Han hade i denne funnit den rätte mannen,
en man, som brann af begär att få visa, hvad han dugde till. Bonaparte insåg genast,
att afgörandet berodde på artilleriets ingripande. Därför lat han skyndsamt skaffa
40 kanoner till Paris, och med dem och sina soldater förstod han att trygga
Tuilerierna och deras omgifning. Nationalgardets anförare var obeslutsam, fällde modet
och sökte inleda underhandling, men innan något resultat var uppnådt, brast striden
lös. Från två håll nalkades nationalgardet, men mottogs med kartescheld, och efter
ett kort motstånd skingrades det. Klockan 9 om aftonen var allt öfver; 100
upprorsmäns lik täckte gatorna. t
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
