Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
DET YTTRE KRIGET (1792—1795). 499
En dittills föga bekant ung mans målmedvetna och beslutsamma uppträdande
hade afgjort Frankrikes öde. Regeringen utnämnde honom till befälhafvare för »den
inre arméen», och snart var Paris lugnare, an det på många ar varit.
Annorlunda var konventet till mods. Där hade segern en ytterst ledsam verkan.
Thermidoristerna förbundo sig med bergpartiet och visade sig icke ohågade att
skrida till öppet vald, enär nyvalen med visshet skulle utfalla i moderat, till och med
i rojalistisk anda. De föreslogo därför en rad åtgärder i revolutionär riktning. Tallien
och hans vänner syftade rent af till en diktatur, utöfvad af ett femmannautskott.
Men i rätt tid bemannade sig de moderate och ryckte majoriteten med sig. Den nya
författningen blef bestående, och konventet upplöstes den 26 oktober 1795. Emellertid
hade vänstern alltjämt öfvervikt, och detta var af största betydelse för framtiden.
5. Det yttre kriget (1792—1795).
Kriget på fastlandet.
En egendomlig ödets skickelse har velat, att det europeiska fastlandets båda
hufvud-makter och på. samma gång dess största motsatser samtidigt voro stadda i samma
tillväxt: den franska demokratien och det ryska själfhärskardömet. Medan den förra
i välfärdsutskottet skapade ett verktyg för seger, öfverväldigade tsarväldet halfmånen,
förvärfvade största delen af Polen och framstod som det monarkiska Europas förkämpe.
Snabbt hade den franska revolutionens ideer gått öfver gränserna. Med jubel
hälsades de i början, men snart afkyldes hänförelsen aUtrner, särskildt bland de bärgade
klasserna. Furstarne tyckte dem redan från första stund vara mindre tilltalande,
och dock underskattade de deras räckvidd.
Genom det amerikanska kriget hade England blifvit isoleradt och dess ekonomi
blifvit rubbad. Då öfvertog William Pitt den 19 december 1783 platsen som ledande
minister. Han förbättrade finanserna och afslöt ett handelsfördrag med Frankrike,
och med Nederlanden och Preussen ingick England 1788 ett trestatsförbund, som
behärskade Europa, till dess det revolutionära Frankrike 1791 kastade allt öfver ända.
I Österrike sjönk 1790 kejsar Josef II i grafven; han efterlemnade ett rike i halft
upplösningstillstånd och med sa godt som alla grannar till fiender. Han efterträddes
af sin broder Leopold II, en begåfvad och klok furste, som återupprättade staten.
Ryssland behärskades af den vidsynta Katarina II, som med manlig anda arbetade på
sitt rikes förstoring. I förbund med Österrike bekrigade hon Porten; men då lyckades
det denna att vinna Preussen på sin Sida. Redan stodo en preussisk och en turkisk
här i begrepp att inbryta i Österrike, då Leopold den 27 juli 1790 med Preussens
konung ingick fördraget i Reichenbach. Kort därefter afslöt han stillestånd med
sultanen. Katarina fortsatte däremot fientligheterna. Ett europeiskt krig tycktes förestå,
då Ryssland — i januari 1792 — under engelsk påverkan med Turkiet slöt freden
i Jassy, som räddade Turkiet och riktade uppmärksamheten mera på Frankrike
och Polen.
Polen hade på egen hand gifvit sig en ny författning, och Österrike och Preussen
hade förenat sig om att ogifva den sin garanti, något som var mycket stridande mot
Rysslands önskningar. Å andra sidan var Leopold närmaste frände till det franska
konungahuset, hvilket på grund af revolutionens förlopp råkade i ett alltjämt ökadt
trångmål. Synnerligen viktiga frågor stodo alltså på dagordningen, och för att
bestämma sin ställning till dem sammanträffade Österrikes och Preussens härskare den
25 augusti 1791 på det sachsiska slottet Pillnitz; de förnyade nu sin
öfverenskommelse angående Polen och gjorde ett angrepp på Frankrike beroende af andra
europeiska makters medverkan. Den franska representationen uppfattade detta, liksom
ett uttalande för »den franske konungens fullkomliga frihet», som ett hot och beslöt
att icke låta uppsöka sig utan låta revolutionen gå anfallsvis öfver gränsen. Ludvig
XVI:s läge blef farligt; han antog då den honom förelagda författningen. Ingen
gladdes häröfver högre an Leopold, som nu meddelade hofven, att någon grund till
inblandning i Frankrikes angelägenheter ej vidare förelåg.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
