Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
DIREKTORIET (1795—1799). 521
Direktoriets ämbetsmän visade sig oskickliga, obildade, oordentliga och giriga.
Viktiga statsuppgifter försummades: skolor, sjukhus, vägar, kanaler. Domstolarne
saknade personal, eller ock var denna otillräcklig, därtill räddhågad på grund af
påtryckning både uppifrån och nedifrån. Prästerna förföljdes, inspärrades och tvingades
aflägga ed på författningen af ar III. Många flydde, andra läste mässan i skogarne.
Dekadkulten vann ingenstädes anklang. Det fanns hvarken politisk eller religiös frihet.
Bönderna voro de, som vunnit mest på revolutionen, men de voro tryckta af bördor
och därför missbelåtna och icke att lita på. I städerna härskade flerstädes ett obeskrifligt
elände; ordnad industri och ärlig handel hade upphört, krediten var förstörd,
assig-naterna voro värdelösa. Till och med i Paris såg det smutsigt, fattigt och ovårdadt ut,
många butiker hade ej belysning, lyktor brunno knappt vidare nattetid. Å andra sidan
hade genom skråväsendets upphäfvande och handelns frigifvande många små
förmögenheter uppstått, liksom genom samvetslöst begagnande af nödläget åtskilliga stora
rikedomar bildats. Sedligheten hade sjunkit djupt. Männen lefde ärelöst,
utsväfvande och liderligt, kvinnorna förföllo till tygellös skamlöshet. Till sist suckade
halfva Frankrike mer eller mindre under laglöshetens elände, hemsökt, som det
var, af röfvarband, chouaner och upprorsmakare af alla slag, mot hvilka polis och
öfverhet stodo maktlösa. Slö hopplöshet hade gripit sinnena. Med sammanbitna
tänder fördrog man en styrelse, som man föraktade.
Egentligen var det blott genom framgångar mot yttre fiender, som direktoriet
hittills förvärfvat ett slags rätt att vara till. Men äfven denna upphörde 1799, ty
vid Rhen och i Italien blefvo republikens härar slagna. Läget syntes förtvifladt, då
nyvalen till lagstiftande karen egde rum. Det var ju helt naturligt, att de kommo
tillbaka, som förra årets statsstreck uteslutit, men äfven ett betydande antal af de gamla
fructidorianerna invaldes. Dessa hade nu blifvit svurna fiender till direktoriet.
Härtill kom ytterligare, att till direktoriets olycka lotten bestämde, att Rewbell skulle träda
ut, den ende, hvars starka vilja och outtröttliga dådkraft skulle hafva förmått att
halfvägs trotsa det oväder, som drog upp. I hans ställe trädde Sieyés, hvilken gällde
som Frankrikes störste politiker och dessutom ansågs jämförelsevis moraliskt klanderfri.
Sieyés ar en af revolutionens märkligaste företeelser. Han hade en obetydlig
gestalt och en tunn, svag stämma och hade därför inga förutsättningar för att leda
massorna, och dock var han ända från revolutionens början till kejsardömets
upprättande en af de mest betydande bland de ledande, fast han städse höll sig tillbaka,
då han ej kunde göra sig gällande. Han var intagen af abstrakta politiska ideer,
var en torr natur, hade ett klart men trångt förstånd, behärskades af utpräglade
medelklassfördomar, hatade därför adel och präster, föraktade folkets röst såsom växlande
med vinden och var snabbt färdig att för hvarje läge raskt smida en klangfull fras.
Han uppträdde som frihetens borne målsman och som specialist på författningar;
hans upphöjande till direktor betydde därför, att nationen erkände, att den bestående
författningen var misslyckad.
Med hans val började ett fälttåg mot de öfriga direktorerna. Rensning af
ämbetsmannakåren och bestraffning af de största brottslingarne blef dagens lösen. Och det
lyckades verkligen att tvinga tre af direktorerna att afgå, sa att af de gamla blott
Barras och Sieyés voro kvar. Men regeringen hade häraf ingen nytta, ty nu var direktoriet
fullkomligt söndradt, ja Sieyés och den ene af de nya direktorerna, Roger Ducos,
arbetade rent af på att störta det. Folket lät sakerna gå sin gång; dess mer rörelse
blef det i kamrarne, och dess mer stegrades deras maktkänsla, och i de femhundrades
råd vunno jakobinerna, ehuru i minoritet, åter öfverhanden. Det tillsatte ett
elfva-mannautskott, som icke tycktes sakna lust att låta det gamla välfärdsutskottets
befogenheter åter lefva upp. Man begärde rättsliga åtgärder mot ex-direktorerna och
deras kreatur. Sieyés började mer och mer skjutas i bakgrunden. Lagstiftande kåren
utfärdade ett vansinnigt påbud om att emigranternas familjer skulle ställa gisslan och
deras egendom indragas, hvilket, särskildt ide södra och västra delarne af landet, ökade
det onda. En progressiv inkomstskatt medförde blott förvirring och skada, ty blott
en tredjedel af hvad den inbragte flöt in i statskassan. Själfva jakobinklubben lefde
upp på nytt under förändradt namn. I café Godeau höllo anarkisterna sina
sammankomster. Gatuoroligheter egde rum. Det såg nästan ut, som om den gamla
Världshistoria V. 66
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
