Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
522 J. VON PFLUGK-HARTTUNG, REVOLUTIONEN OCH KEJSARDÖMET.
skräcktiden skulle komma igen. Då ryckte de gamles rad upp sig och stängde
jako-binklubbens lokal. Men -klubben slog i stället djärft upp sina bopålar i
jakobin-kyrkan på andra sidan Seine.
De moderate under Sieyés’ ledning visste nu ingen annan råd an att söka skaffa
sig en värja, och nu föllo deras ögon på Joubert, en ung, tapper och begåfvad
general. Han fick befälet öfver arméen i Italien, skulle besegra Suvorov, som segrare
återvända till Paris och störta jakobinerna. Medan Joubert var i Italien, inträffade
häftiga sammanstötningar mellan det jakobinskt färgade femhundramannarådet och
de gamles rad, som stod på god fot med Sieyés, justitieministern Cambacérés och
polisministern Fouché Bland dessa man visade sig Fouché som den slugaste och
mest företagsamme. På sin tid en rasande jakobin och mördare, hade han med sitt
fina väderkorn förstått, att jakobinismen öfverlefvat sig själf. Han var därför beredd
och villig att krossa sina forna partivänner. Befälet i Paris erhöll Lefebvre, en
soldatnatur af mera enkel sort. Jakobinklubben blef nu definitivt stängd och en mängd
tidningsmän förvisade. Men nu tycktes marken vackla under de moderate, då general
Joubert stupade i Italien. Denna händelse föranledde de femhundrades råd till ett
motdrag; det leddes af general Jourdan, segraren från Fleurus. Den 13 september
(27 fructidor ar VII) föreslog han i de femhundrades råd, att fäderneslandet skulle
förklaras i fara och ett säkerhetsutskott utnämnas. Hade omröstning härom genast
egt rum, sa hade nog direktoriet störtats, men presidenten lyckades få sammanträdet
ajourneradt, och när rådet följande dag sammanträdde, var stämningen lugnare, och
förslaget föll. Under tiden hade jakobinerna satt en del af de lägre folklagren i
rörelse, men gentemot den allmänna meningen kunde härmed intet uträttas. Sa
gingo sakerna sin gång, utan att något afgörande föll, då plötsligt underrättelse
ingick, att Bonaparte landat vid Frejus. Moreau sade då till Sieyés: »Det ar eder man,
han skall göra ett statsstreck.»
Länge hade Bonaparte insett, att i Egypten intet var att vinna, länge känt, att
han var kallad att omsätta i verklighet franska folkets längtan efter ordning. Därför
vågade han i djupaste hemlighet företaga sin djärfva öfverfart, nådde den 9 oktober
lyckligt den efterlängtade kusten och anlände den 16 oktober till Paris, ombrusad
af folkets jubel. Ej ens de femhundrades råd kunde undgå att ryckas med af den
allmänna hänförelsen och utnämnde till sin president generalens broder Lucien
Bonaparte. For direktoriet återstod intet annat an att med blandade känslor
högtidligt hälsa den återvändande generalen välkommen. Sedan denne noga undersökt
ställningen, förband han sig med Sieyés att störta direktoriet och omdana författningen.
Som verktyg skulle användas de gamles råd och trupperna. Generalerna Murat,
Lannes, Leclerc och Berthier sökte påverka de öfriga högre officerarne att ställa sig
på Bonapartes sida, och de lyckades äfven vinna dem med undantag af Bernadotte,
som höll sig tillbaka. Mindre säker var man på direktoriets garde och råden.
Sedan allt var sorgfälligt förberedt, höll den 18 brumaire ar VIII (9 november 1799)
en medlem af de gamles råd ett tal, hvari han påstod, att en fruktansvärd jakobinsk
sammansvärjning existerade. Med anledning däraf beslöts, att råden den 19 skulle
sammanträda i S:t Cloud, hvarjämte Bonaparte utnämndes till högste befälhafvare
öfver trupperna i Paris. Med ett glänsande följe red han till Tuilerierna. Här höll
han i de gamles rad ett anförande, hvari han påstod, att republiken hotades med
undergång men att de gamles råd skulle rädda den; han och hans soldater önskade
en statsordning, som hvilade på frihet och jämlikhet, och han svor, att man skulle
erhålla en sådan. Äfven generalerna i hans omgifning ropade: »Vi svärja det». Då
en medlem af rådet begärde afläggandet af ed på författningen, afklippte presidenten
all förhandling därom. Med ropet: »Lefve republiken!» skildes man åt, och Bonaparte
företog en inspektion af trupperna. Sieyés undertecknade rådets beslut, Barras
tvangs att nedlägga sin värdighet, de öfriga direktorerna utom Ducos höllos i arrest på
sina rum. Härmed hade direktoriet upphört att vara till. I de femhundrades råd
hindrade Lucien Bonaparte hvarje diskussion och ajournerade sammanträdet.
På aftonen vidtogo bagge partierna sina mått och steg. Bonaparte, Sieyés, Ducos
och deras anhängare enade sig om att tre konsuler skulle utnämnas och författningen
ändras, men beslöto ej, hvilka åtgärder som skulle vidtagas, for att målet skulle nås.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
