Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
530 J. VON PFLUGK-HARTTUNG, REVOLUTIONEN OCH KEJSARDÖMET.
och trängde ärkehertigen tillbaka. Äfven Jourdan närmade sig för att sa bringa
honom mellan tvenne eldar. Då korsade direktoriet denna farliga afsikt genom sin
befallning, att de båda i Tyskland befintliga hararne skulle marschera rakt på Wien,
medan Bonaparte skulle draga dit söderifrån, öfver Alperna. Om planen lyckades.,
vore kriget afgjordt; men det gick galet. Karl fattade ett djärft beslut. Han
kvar-lemnade gentemot Moreau en ringa styrka, kastade sig öfver Jourdan, besegrade
honom och tvang honom till skyndsam flykt öfver Rhen. Fransmännen förlorade
nära hälften af sina trupper, den unge, tappre general Marceau föll, dödligt sårad,
i ärkehertigens händer. Under tiden kom Moreau till Munchen. Karl, som stod i
hans rygg, hade kunnat afskära honom återtåget. Men han splittrade sin styrka
och gjorde det möjligt för honom att komma undan genom Höllenthal i
Schwarzwald. Karl blef oändligt ryktbar och firad; han hade segrat i ett fälttåg i stor
stil. Tyskarne började hysa nytt hopp, och kabinettet i Wien kände modet växa.
Äfven i Italien växlade krigslyckan i början. Tidigt på våren 1795 stodo två
franska härar under Kellermann på Alpernas kam, men italienska arméen räknade
blott 20,000 man och Alparmeen icke mer an 15,000. De hade emot sig 70,000
österrikare och sardinier, hvilkas afsikt var att rycka mot Savoyen och Rivieran.
På det hela misslyckades deras rörelser; fransmännens högra flygel tvungo de
emellertid att vika. Då Kellermann för öfrigt stod på dålig fot med välfärdsutskottet,
blef han i oktober ersatt af Schérer. Med honom kom det åter lif i krigföringen.
Han lyckades genom en två dagars strid vid Loano tränga tillbaka de förbundnes
midt; äfven sardinierna måste draga sig tillbaka, hur tappert de an hittills hållit
stånd. Schérer hade kunnat kasta sig öfver Turin, där uppror utbrutit, men han
tilltrodde ej sina medtagna trupper att lyckas och lade sig i stället i vinterkvarter.
På det hela taget voro de förbundnes utsikter icke dåliga. Den österrikiska
fält-armeen uppgick till 32,000 man, den sardinska till 20,000; bägge kunde genom att
draga till sig förstärkningar nästan fördubblas. Sardinska fotfolket var förträffligt
och förstod sig bra på ett krig i bergen. Den sardinske befälhafvaren, Colli, var en
erfaren general. Den österrikiska arméen saknade visserligen nationell prägel, men
den var väl öfvad, och dess rytteri ansågs vara det bästa i världen. Hvad som
försvagade den var, att officerskåren i hög grad påverkades af hofvet och att
hofkrigs-rådet i Wien, liksom regeringsklicken i Milano, blandade sig i ledningen.
Öfverbefälet öfver österrikarne förde den 70-årige Beaulieu; han var egentligen ingen
oduglig man, men för gammal, utsliten och viljesvag. Vida farligare var, att de
förbundnes intressen gingo åt olika håll; misstroende och illvilja lade hinder i vägen
för gemensamma företag. Bägge landens krafter voro uttömda genom det långa
kriget, och i hopp om allmän fred höll England just nu inne med subsidiers
utbetalning. Härarne voro därför illa utrustade och bristfälligt förplägade och detta vid
en tidpunkt, då de voro utsatta för de fruktansvärdaste faror, då Napoleon Bonaparte
öfvertog befälet öfver de fientliga trupperna. De mest skilda omständigheter bidrogo
till att med stormande fart lyfta i höjden framtidens man.
Bonaparte var corsican. Han tillhörde en familj, som ej var rik men en af de
mest ansedda på hans fäderneö. Hans fader bodde i Ajaccio, var en lefnadsglad man
med måttlig begåfning, först ifrig patriot, sedan fransksinnad. Modern, Lsetitia
Ramolino, var skön och lidelsefull och hade rykte om sig att vara en god hustru
och moder samt en sällsynt praktisk kvinna. När hennes man kämpade för Corsica,
var hon honom följaktig snart sagdt till och med i öppen strid; hon bar då under sitt
hjärta ett barn, som föddes den 15 augusti 1769 och i dopet erhöll namnet Napoleon.
Deras äktenskap välsignades med åtta barn. Den äldste sonen, Josef, bestämdes till
präst, den andre, Napoleon, till officer. Denne intogs vid 10 års ålder i krigsskolan i
Brienne, men han utmärkte sig där hvarken för flit eller för kunskaper. Redan här visade
han sig vara mer i besittning af produktivitet an receptivitet. I latinet var han klen,
och ren franska lärde han sig aldrig. Vresig och enstörig, som han var, ansågs han
för ett original. Corsica svärmade han för. Hösten 1784 kom han till krigsskolan i
Paris, och den l september 1785 utnämndes han till artillerilöjtnant. Medellös och
uttråkad af tjenstens dagligt enahanda, läste han mycket och grubblade sig till en
stämning af världssmärta. Upprepade gånger drog honom hans längtan hem till hans
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
