Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
KRIGET MOT ÖSTERRIKE OCH BONAPARTES FRAMTRÄDANDE (1795—1797). 531
fäderneö. Först när han fick klart för sig, att han där ej skulle komma att intaga
någon ledande ställning, sökte han 1792, liksom hans fader före honom, sin lycka
i Frankrike. Där brann revolutionen och lofvade sysselsättning åt talangerna. Den
20 juni 1792 var han i Paris och blef där vittne till upploppet. Han befordrades
till kapten, och 1793 blef han, tack vare en landsmans förmedling, artillerichef
vid belägringsarmeen utanför Toulon. Här utmärkte han sig till den grad för
skarpsinne, mod och handlingskraft, att han blef bataljonschef och sedan
brigadgeneral. Ar 1794 finna vi honom redan i Alperna som befälhafvare för
artilleriet vid italienska arméen; där föreslog han, att de bägge skilda hararne skulle
operera gemensamt. Plötsligt blef den 25-årige generalen häktad och anklagad
för högförrädiska planer. Han blef frikänd och skulle nu som befälhafvare
för en infanteribrigad begifva sig till västra arméen, men i stället reste han
till Paris. Samma dag ströks han från listan på generaler i aktiv tjenst
och beordrades att under ledigheten begifva sig på en ärofull beskickning till
sultanen. Ögonskenligen motsvara dessa tvenne hvarandra motsägande beslut olika
strömningar i de ledandes krets. Af resan blef intet, men afsättningsbeslutet förblef
gällande. Växlande tankar och stämningar korsade sig i den sysslolöses upphettade
hjärna. Han arbetade outtröttligt för att öka sitt vetande och sina kunskaper om
människor och förhållanden. Under inre kamp försiggick nu hans förvandling från
doktrinär till realist, till statsman. Han ville blifva stor och utföra stora ting. Med
klokhet bevarade han förbindelserna med sina jakobinska vänner. På det sättet fick
han tillträde till Barras’ salonger. Antagligen genom Barras’ inflytande fick han i
uppdrag att afgifva utlåtande angående en krigsplan mot de förbundne. Hans
grundtankar voro: afgörandet måste sökas i Norditalien; därvarande armé måste förstärkas,
uppsöka det fruktbara låglandet, skilja österrikarne från sardinierna, tvinga Sardinien
till fred och öfvervintra på slätten; arméen skulle underhållas genom kriget, följande
vår besätta Lombardiet, intränga i Tyrolen och i förening med Rhenarmeen tvinga
kejsaren till fred. Denna krigsplan fäste de maktegandes ögon på den djärfve strategen.
Han uppgjorde nya förslag. När dessa meddelades Schérer, utlät sig denne
föraktligt, att deras upphofsman borde själf få utföra dem. Man tog honom på orden,
och Bonaparte utnämndes den 2 mars 1796 till befälhafvare for italienska arméen.
Till allt detta medverkade emellertid icke endast rent sakliga moment: gatan och
en välvillig dam spelade ock en roll. Då konventets motståndare gjorde ansats till
att taga det afgörande steget, utnämndes Barras till öfverbefälhafvare, men denne,
som misstrodde sin egen förmåga, ställde Bonaparte vid sin sida. Den 13
vendé-miaire mejade han med kartescher ned angriparne och tryggade framtiden åt
ther-midoristerna. Barras blef direktor, och Bonaparte blef i hans ställe öfvergeneral för
den »inre arméen». Därmed hade han blifvit regeringens viktigaste stöd och en
mäktig och ansedd man. Genom Barras lärde han ock känna Josephine, änka efter
den afrättade generalen markis de Beauharnais. Hon var en skön, lättlynt kreolska,
som inom de härskande kretsarne gått ur hand i hand. Nu hade Barras blifvit
hennes mest gynnade älskare. I hennes glänsande salong möttes målsmännen för
den gamla och den nya tiden. Hennes tjusning, den doft, som omgaf henne,
föreningen af behag och sinnlighet — allt gjorde på Bonaparte, som hittills just ej blifvit
bortskämd af kvinnorna, ett djupt intryck, och detta ehuru hon var sex ar äldre
an han. Med riktig instinkt vädrade den förnäma kurtisanen i den unge general
Bonaparte ett passande parti; hon utmärkte honom och vann honom. Änkeståndet
medförde hvarjehanda skuggsidor, och Barras önskade Ögonskenligen att se henne
placerad utan att förlora henne. Vigseln egde rum den 9 mars 1796, hvarvid hennes
beundrare var bröllopsvittne. Tre dagar efteråt lemnade generalen sin gemål för att
i Italien ila från seger till seger, medan hon i Paris förblef sina vänners väninna.
När Bonaparte kom till Italien, fann han arméen i ett, såsom det syntes, tröstlöst
tillstånd. Soldaterna voro trasiga, hungriga, förvildade, modlösa. Tusental af dem
marscherade barfota, icke ens hvarje general hade en häst, penningbristen var tryckande.
Till sjöss spärrade en engelsk flotta tillförseln, till lands fienden. Mycket förtroende
ingaf just icke i början den nye fältherren med sin spensliga, magra gestalt —
gat-generalen, en skapelse af det med oblida ögon sedda direktoriet. Men allt ändrade
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
