Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
536 J. VON PFLUGK-HARTTUNG, REVOLUTIONEN OCH KEJSARDÖMET.
öppen strid på gatorna, hvarunder några fransmän stupade. Corsicanen hade nu
vunnit hvad han önskade. Han tvang under hot regeringen att utfärda en ny,
moderat författning, som utgjorde ett mellanting mellan den gammalgenuesiska och
den fransk-direktoriala. Snart tog staten namnet den liguriska republiken. Den kom
under franskt inflytande.
Direktoriet hade betraktat Italien uteslutande som utplundringsobjekt. Bonaparte
däremot ville lägga det under Frankrikes välde. Ett uppror i Modena den 4 oktober
1796 tog han till anledning att där inrätta en demokratisk regering. De påfliga
legationerna Bologna, Ferrara och Romagna förenades med den nya staten, som den 16
oktober erhöll benämningen den cispadanska republiken. Nu begärde jämväl
demokraterna i Lombardiet ett liknande statsskick. Detta gynnade Bonapartes planer. Han lät
utarbeta en författning efter sitt sinne, efter mönstret af den direktoriala; den höll sig
obesmittad af både klerikalism och jakobinism. Den 9 juli 1797 proklamerades
under jubel och festligheter den cisalpinska republiken. Bonaparte utnämnde de
främste ämbetsmännen. Den cisalpinska republiken förenades därpå den 15 juli rned
den cispadanska till en stat, som österut sträckte sig till Adige och längre fram
äfven omfattade Veltlin. Vid slutet af 1797 hade här bildats ett blomstrande rike
med 3 */2 millioner invånare.
Icke blott de nya italienska statsbildningarne utan också direktoriet började att
hafva den raskt uppåtsträfvande generalen att tacka för sin tillvaro. Först tröstade
han regeringen med penningförsändelser, sedan lät han genom sin underbefälhafvare
Augereau ulföra fructidorstatsstrecket och gjorde därigenom den vacklande regeringen
ännu mer beroende af sig. Sa småningom upphörde han med alla hänsyn, och
efter sitt eget hufvud uppgjorde han alltmer vidtgående Medelhafsplaner; han ville
här förfoga öfver en flotta och komma i besittning af loniska öarne, han tänkte
redan nu på Malta och Egypten. Dessa synpunkter fingo äfven inflytande på
resultatet af fredsunderhandlingarne. Dessa pågingo i Udine och Passariano och sköttes
på österrikisk sida af Ludvig Gobenzl. Bonaparte fordrade Adigegränsen och loniska
öarne men ville lemna resten af Venedig — staden inbegripen — åt Österrike.
Cobenzl gjorde hårdnackadt motstånd men måste låta afpressa sig medgifvanden,
och sa kom efter vidlyftiga förhandlingar och många pendelsvängningar den 17
oktober den definitiva freden till stånd i Campo Formio vid Udine. I denna erhöll
Österrike staden Venedig och det venezianska området till Adige samt Dalmatien och
Istrien, Frankrike däremot loniska öarne. Kejsaren erkände den cisalpinska republiken,
afträdde Belgien och lemnade Breisgau till den afsatte hertigen af Modena. En
kongress i Rastatt skulle afgöra de frågor, som rörde Tyska riket. I hemliga artiklar
lofvade kejsaren medverka till att Frankrike finge landet väster om Rhen; å andra
sidan skulle Frankrike hjälpa Österrike att erhålla Salzburg och ett stycke af Bayern.
I Venedig rådde förtviflan. De, som kommit som befriare, utlemnade nu
staden till Österrike. Och ej nog därmed: innan det skedde, blef staden — mot de
hemliga aftalen — utplundrad af fransmännen. Kanoner, krut, förråd, mästerverk
af målarkonst, till och med de i Konstantinopel tagna bronshästarne, som prydde
San Marco-kyrkan, släpades bort, alla sjödugliga fartyg bortfördes, de odugliga brändes,
bland dem det ärevördiga statsskeppet Bucentoro. I början af 1798 hade Adrias
djupt sjunkna drottning nödgats böja sig under Österrikes ok. Då den gamle dogen
Manin skulle aflägga trohetseden, sjönk han samman, drabbad af ett slaganfall.
Hvälfningarne i Italien afslutades med besättandet af Rom och Neapel, men detta
inträffade först längre fram.
Lik en regerande furste höll Bonaparte under sommaren 1797 hof i Montebello
i närheten af Milano. Han gaf högtidliga mottagningar och fester, föranstaltade
skådespel och införde ett slags etikett. Nedlåtande mottog han de nya republikernas
öfverhetspersoner, främmande staters sändebud, generaler, konstnärer, diktare och
lärde. För att höja glansen kallade han medlemmar af sin familj dit. Redan förut
hade han låtit sin gemål Josephine komma från Paris; endast ogärna slet hon sig ur
sina tiilbedjares armar, och hon tog med sig en ung, vacker officer. Tiden delades
mellan nöjen och viktigare angelägenheter, militära och civila.
Efter slutad fred begaf sig Bonaparte till Tyskland, för att deltaga i kongressen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
