Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
542 J. VON PFLUGK-HARTTUNG, REVOLUTIONEN OCH KEJSARDÖMET.
francs och talrika konstverk. Äfven i norra Italien var misstämningen stor gentemot
de s. k. befriarne. Den cisalpinska republikens representation vägrade att ingå på
ett fördrag, som skulle ställa staten i beroende af Frankrike; då rensade general
Berthier församlingen och tvang den att antaga detsamma. Därmed hade republiken
blifvit en fransk vasallstat. Schweiz besattes och förvandlades till Helvetiska
republiken, 23 millioner francs utpressades, och Geneve införlifvades med Frankrike.
Det gick sa långt, att det schweiziska generalrådet bad kejsar Frans om hjälp. I
hela Europa skedde ett omslag i stämningen gentemot grannarnes våldsamma
lyckliggörare. Till och med den landsförviste Carnot tadlade högt Frankrikes
skamlösa utrikespolitik.
Sedan den 16 december 1797 var kongressen i Rastatt samlad for att ordna
Tysklands angelägenheter. Härunder utbredde sig fransmännen utefter hela vänstra
Rhenstranden, besatte Mainz och belägrade Ehrenbreitstein. Alla tyska stater samt
Frankrike voro representerade på kongressen; Tyska rikets ombud var Metternich.
Det blef ändlösa förhandlingar, ett förvirradt intrigspel, omväxlande med råa försök
att skrämma. Man uppgaf grundsatsen om bibehållandet af rikets hittillsvarande
gränser, och den 9 mars 1798 afträddes landet väster om Rhen till republiken. De
världsliga furstar, sorn där förlorade besittningar, skulle få ersättning genom indragning
af andliga områden, hvarvid hvar och en sökte att genom Frankrikes nåd lista till
sig sa mycket som möjligt. Då emellertid de andliga furstarne alltid stått på
Österrikes sida, förklarade sig kejsaren beredd att afstå från att göra landvinningar i
Tyskland, om Preussen gjorde detsamma. Men Preussen vägrade, och därigenom
tillföll afgörandet de franska ombuden, som fräckt och hänsynslöst drogo nytta af
sin ställning. Läget blef an mer inveckladt, när befolkningen i Wien vid ett tillfälle
nedref fanan från den franska legationens hotell och ambassadören, Bernadotte,
lemnade staden. Blott med knapp nöd lyckades man bevara freden. Faktiskt låg
krig i luften. När fransmännens öfvergrepp fortsattes, sågo sig äfven Österrike och
Ryssland nödsakade att gå vidare. Paul började rusta, Österrike afbröt den 6 juli
1798 de separatförhandlingar, det fört med Frankrike i Sels, närmade sig konungen
i Neapel, förhandlade med England och till och med med Preussen för att förmå det
till ett afgörande steg mot Frankrike. Fredrik Wilhelm afvisade förslaget liksom ett
annat från Frankrikes sida och iakttog en väpnad neutralitet. Paul däremot ville
visa hela världen, att de ryska soldaterna voro lika förträffliga som Fredrik den
Stores varit. Det engelska sändebudet vann inflytande i Petersburg, tsaren ingick
förbund med Porten, sände en flotta genom Dardanellerna för att blockera Korfu
och öfver österrikiska gränsen en här, som långsamt marscherade fram till Brunn.
Men det var blott 25,000 af de öfverenskomna 60,000. Själfhärskarens nyckfullhet
gjorde, att särskildt England samtidigt sökte få till stånd ett fast förbund mellan
Britannien, Ryssland, Österrike och om möjligt Preussen; syftet skulle vara att
tillbakavisa Frankrike inom dess förra gränser. Men Österrikes hållning förblef
vacklande, och afslutandet af den andra koalitionen dröjde. Äfven England och Ryssland
hade i många stycken olika syften; i slutet af december kom emellertid ett fördrag
dem emellan till stånd. Däremot lyckades ej England och Österrike blifva eniga.
Frankrike var ej vuxet den koalition, som höll på att bildas. Dess truppstyrka
uppgick till omkring 180,000 man, hvartill kommo ytterligare 50,000 bundsförvanter;
men stridskrafterna voro spridda från Nordsjön till Syditalien. För att öka dem
inkallade regeringen alla vapenföra män mellan 20 och 25 ar till krigstjenst; 200,000
man utskrefvos, men blott 50,000 inställde sig. Ställningen försämrades ytterligare
genom fientligheter mellan republiken och Förenta staterna.
Läget var ytterst farligt; då kom afgörandet från Neapels sida. Nelson hade efter
segern vid Abukir landat i Neapel och seglade nu med 5,000 neapolitaner till Toskana
för att där sätta i gång ett uppror mot Frankrike; den 22 november 1798 öfverskredo
40,000 neapolitaner under den österrikiske generalen Mack Kyrkostatens gräns och
besatte Rom. Men fransmännen samlade sig snabbt, jagade neapolitanerna tillbaka
och förföljde dem in i deras eget land. Konung Ferdinand och hans ministrar flydde
fegt till Palermo. I hufvudstaden härskade största förvirring, tills fransmännen efter
en förbittrad strid med lazzaronerna blefvo herrar öfver den. Med jubel hälsades de
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
