Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
554 J. VON PFLUGK-HARTTUNG, REVOLUTIONEN OCH KEJSARDÖMET.
Blott en vågade göra opposition; det var Carnot. Lagstiftande kåren beslöt i
enlighet med tribunatets mening, och senaten instämde. Därpå förelades för denna ett
»organiskt senatskonsult», hvaråt den i högtidlig session den 18 maj gaf sitt
bifall. Napoleon Bonaparte var nu »fransmännens ärftlige kejsare».
Omedelbart därpå begaf sig senaten in corpore till S:t Cloud, där Cambacérés hälsade den
allsmäktige som »kejserligt majestät». Den folkomröstning, som anställdes, skall
hafva gifvit 3l/z millioner ja och 2,569 nej.
En erfaren samtida karakteriserar läget med följande ord: »Napoleons upphöjelse
har ej stegrat kärleken till honom, han var tvärtom vid ingen tidpunkt mindre
älskad, men behofvet af inre lugn och fasthet var sa trängande, framtiden sa
oroväckande, fruktan för skräckväldets förnyande sa stark, Bourbonernas återkomst,
hvilka hade sa mycket att hämnas, sa hotande, att man beredvilligt grep till hvarje
medel, hvarigenom dessa faror skulle kunna afvärjas.»
Napoleon var kejsare men alltjämt revolutionens, lyckans son. Det gällde för
honom att omgifva sin krona med okränkbar helgd, och detta kunde blott ske genom
påfven. Detta var dock något starkt. Men Napoleon förstod att genom alla möjliga
konstgrepp öfvervinna det motstånd, som restes från kyrkans öfverhufvuds sida, och
locka påfven till Paris. Knappt befann sig denne inom räckhåll, i corsicanens makt,
förrän han fick upplefva den ena förödmjukelsen efter den andra. Den 2 december
följde kejsarparets glänsande kröning i Notre-Dame-kyrkan; Napoleon satte själf
kronan på sitt hufvud, och påfvens roll inskränkte sig till att utföra smörj elseakten.
Under den korta tid, som konsulatet räckte, skapade Bonaparte det moderna
Frankrike. Han hade betvingat revolutionen och återupprättat staten, men han hade
tillika tändt ett nytt krig med England, hvarigenom flere vunna fördelar sattes på
spel, och i för hög grad format allt efter sin härsklystna och befallande natur.
Kejsardömet betydde enväldet; detta hade blifvit arfvet efter revolutionen.
12. Yttre politik.
Bonaparte behöfde fred i det inre, enär han förde utländska krig. Det skulle
varit honom kärt, om vapnen kunnat nedläggas, men en fred, sådan han behöfde,
lät sig svårligen vinna nu, när motståndarne voro segerrika. Han gjorde emellertid
ett försök. Han afsände två bref, ett’ till Wien och ett till London, sa affattade,
att om de ej ledde till något resultat, detta på fransmännen skulle göra det intryck,
han afsåg. Det gick efter uträkning; hans fiender fingo utseende af blodtörstiga
orostiftare. Med nationen bakom sig kuride han vidtaga kraftiga rustningar.
På det hela var läget icke ogynnsamt. Kejsar Paul hade utträdt ur koalitionen,
Preussen hängaf sig åt neutralitetstankar, och Österrike hade inga penningar.
Ärkehertig Karl hade missmodig nedlagt öfverbefälet i Tyskland och ersatts af general
Kray, en tapper värja men ett medelmåttigt hufvud, medan i Italien i den genialiske
Suvorovs ställe hade trädt den gamle, öfverdrifvet försiktige Melas. Kray stod med
150,000 man vid Donaueschingen men såg sig snart af Moreau tillbakaträngd till
fästningen Ulm, där han blef innesluten. Mindre lyckligt utvecklade sig händelserna i
Italien. Med 75,000 man öfverrumplade Melas 25,000 fransmän under Masséna och
sprängde hans styrka isär; dennas vänstra flygel skyndade västerut, medan återstoden
sökte skydd i Genua. Melas förföljde den förra afdelningen och belägrade Genua i
förening med en engelsk flotta. Skyndsamhet var af nöden, om ej här hjälpen skulle
komma for sent.
Hjälpen lemnades af en reservarmé om 60,000 man, som Bonaparte beslutsamt
men dock tämligen oförmärkt sammandrog vid Lyon och Dijon. Med denna här
började han den 15 maj öfvergå passet Stora S:t Bernhard, medan Moreau öfver S:t
Gotthard sände honom 18,000 man till förstärkning. Allt gick lyckligt. Öfvergången
egde rum, om an under stora svårigheter. Det i vägen liggande spärrfortet Bard
kringgicks, och fullkomligt oväntadt stod Bonaparte plötsligt i norra Lombardiet, i
österrikarnes rygg. Turin eröfrades, ett ståtligt intåg hölls i Milano, alla magasin
borttogos, Poöfvergångarne vid Cremona och Piacenza besattes, sa att man hade
hopp om att innestänga den fientliga hären. Men Melas hade hemtat sig efter den
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
