Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
KONSULATET. INRE POLITIK. 553
bordade han revolutionens verk; men politiskt höll han sig till det gamla
konungadömets traditioner, återupprättade an en gång absolutismen och bröt den verkliga
demokratien genom en skenbar. Han skänkte ordning och välstånd men för priset
af frihet och själfbestämning. Det hela byggdes sa väl, att det till största delen
består an i dag.
Säkert ar, att det ännu för kort tid sedan sa oregerliga folket nu åter egde en
herre. Ej underligt, att vedersakare framträdde. Bonaparte mötte dem med en
allestädesnärvarande polis, som under Fouché nådde en dittills oanad utbildning
och betydelse. Då hvarje motstånd inom lagens råmärken var omöjligt, återstod
blott sammansvärjningen. En jakobinsk, vid hvilken sannolikt polisen medverkade,
blef upptäckt, och man visste draga nytta af den. Farligare visade sig en rojalistisk
komplott, som den 24 december 1800 ledde till ett bombattentat, vid hvilket dock
Bonaparte blef oskadd. Man beskyllde jakobinerna för dådet; 130 bland dem blefvo
dömda till förvisning, och därmed var denna farliga grupp förintad. En tid var det
nu lugnt, men sedan grep motståndets anda hären, som ännu till stor del hyste
revolutionära tänkesätt. Många generaler voro afvogt sinnade mot uppkomlingen,
särskildt Masséna, Bernadotte och Moreau. De funno meningsfränder i Sieyés,
friherrinnan Stael m. fi. Men Bonaparte förekom dem; de misstänkta officerarne
aflägsnades, och den snillrika men påflugna friherrinnan Stael blef visad ur landet.
Blott Moreau förblef oantastad. Äfven tribunatet vågade hafva en egen vilja och
af-styrkte Gode civil, men hastigt bröts dess styrka genom en författningsändring. Först
aflägsnade senaten dess motspänstiga medlemmar, och därpå förlängdes konsulatet
på ytterligare tio ar. Men detta var ej nog för den omättlige. Han framställde
fråga därom till folket, men i den förändrade lydelsen, om Bonaparte skulle vara
konsul för lifstiden. Omröstningen egde rum den 2 augusti 1802, och förslaget bifölls
med glänsande röstöfvervikt. Med detta »plebiscit» hade Frankrike öfverlemnat sig
åt csesarismen. Med anlitande af sina grenadiärers hjälp tilltvang sig Bonaparte af
senaten ytterligare utvidgning af sin makt. Förste konsuln skulle hafva rätt att
utnämna sin efterträdare, han skulle ega rätt att afsluta freds- och förbundstraktater,
föreslå öfverdomare, benåda förbrytare och utnämna senatorer. Samtidigt minskades
tribunatets och statsrådets betydelse. Senatens däremot ökades — samtidigt med att
dess antal höjdes till 120 — men detta var blott ett sken, ty senaten fick blott
handla efter uppfordran af regeringen och var alltså ett verktyg i förste konsulns hand.
Alltmer utvecklade sig revolutionens betvingare till en regerande furste, som
omgafs af en glänsande hofstat och genom en sträng etikett var afsöndrad från
folket. Ja, han försökte till och med att förmå Ludvig XVIII att afstå från sina
rättigheter till franska tronen.
En sådan utveckling följdes af ett bakslag. Ännu gafs det två fientliga grupper, de
egentliga republikanerna, till hvilka Moreau hörde, och rojalisterna, hvilka i allmänhet
voro att finna på andra sidan Kanalen och hade företagsamma partigängare i den från
Cayenne undkomne Pichegru, i Georges Cadoudal m. fl. De senare sökte träda i
förbindelse med Moreau. Planen var att tillfångataga Bonaparte under resa till
lustslottet Malmaison och med engelsk hjälp åstadkomma en väpnad hvälfning. Men
Fouché hade fått nys om sammansvärjningen; när misstankarne mot Moreau voro
nog starka, blefvo han, Pichegru, Cadoudal m. fl. häktade. Den sistnämnde blef
afrättad, Pichegru blef funnen strypt i sitt fängelse, och Moreau förvisades till Amerika.
Cadoudal hade bekant, att en kunglig prins visste om sammansvärjningen;
ögonsken-ligen afsågs grefven af Artois. Men då Bonaparte ej kunde få honom i sina händer,
lät han arrestera hertigen af Enghien, som bodde i en liten badensisk stad, och
skjuta honom i Vincennes. Bourbonerna borde betagas lusten att anställa jakt på honom.
Det skändliga dåd, som begåtts mot en oskyldig, väckte fasa. Från denna tid
syntes Bonaparte vara en våldsman, som dyster och kall skred fram öfver lik. Och
dock hade han ännu ej kommit sa långt, som han ville. På ett konstladt sätt lät
han blåsa upp den fara, hvari statsöfverhufvudet och staten skulle sväfvat. Den
tjenstvilliga senaten begärde hos förste konsuln att få göra en ny författningsändring.
En köpt medlem af tribunatet framställde den 23 april 1804 det förslaget, att
Bonaparte skulle beklädas med kejsarvärdighet och denna göras ärftlig inom hans familj.
Världshistoria V. 70
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
