Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
574 J. VON PFLUGK-HARTTUNG, REVOLUTIONEN OCH KEJSARDÖMET.
Den ojämförligt svåraste ställningen hade Preussen, där statens svaghet
motsvarade statsledningens. Efter freden i Basel hade det gått tillbaka; det hade då
försökt att for Tyska riket bana väg for en allmän fred och därpå gjort Nordtysklands
intressen till sina egna, men det hade nödgats se, hur de tilltänkta fördelarne till stor del
gingo det ur händerna. Man drog sig dock fram någorlunda, tills Frankrikes brytning med
England inträffade. Den ledande ministern, grefve Haugwitz, rådde till att under någon
förevändning, liksom redan 1801, besätta Hannover för att hindra, att det folie i
Napoleons händer. Men konungen vågade ej. I stället gjorde fransmännen hvad
Preussen underlät. Det var ett svårt slag för den stat, som var Nordtysklands värn,
och äfven för Ryssland. Likväl höll konungen fast vid sin neutralitet, hvilket
eggade fransmännen till allt större djärfhet. Förgäfves sökte Haugwitz förmå
konungen att sluta sig till kejsar Alexander, samtidigt som han kastade kärliga blickar på
ett alliansanbud, som Frankrike gjort. Konungen ville sluta aftal med bägge
makterna men nådde därmed ännu mindre framgång an förr. Då trädde Haugwit/
tillbaka, och Hardenberg öfvertog utrikes ärendena. Under tiden hade Hannover
skoningslöst utplundrats af fransmännen, sjöfarten på Elbe och Weser af brutits och
Hamburg brandskattats. Preussen lät klenmodigt allt detta ske, men annorstädes
öfvade dessa händelser verkan, framför allt i Ryssland. Alexander hade redan förut
vid uppgörelsen om Tysklands nydaning med bitterhet känt sig åsidosatt; därpå
kom mordet på hertigen af Enghien och fruktan för Frankrikes planer i Orienten.
Han försökte därför att genom ett slags ultimatum sätta gränser för Napoleon. När
det tillbakavisades, lemnade hans sändebud Paris i december 1804.
Nu skulle Alexander gärna velat i spetsen för de ännu oafhängiga staterna
uppträda mot revolutionens omättlige son för att stäcka hans makt. Både i Berlin och
Wien tog han steg, afsedda att leda till detta mål, men på bägge ställena stötte han
på svårigheter. Preussen klamrade sig hårdnackadt fast vid sin neutralitet, till och med
när krigsfaran blef hotande, och Napoleon gjorde sitt för att få det att stå kvar på
sin ståndpunkt, ja, om möjligt vinna det för sig.
Samtidigt genomlefde Österrike dystra dagar. Besegradt, ruineradt hade det nödgats
inga på freden i Lunéville. Men i stället för att arbeta på sin inre pånyttfödelse
blickade det med spänd uppmärksamhet utåt i förhoppning om en ändring af
världsläget. Hären råkade i sa dåligt skick, att ärkehertig Karl ständigt yrkade på fred
till hvarje pris, och grefve Cobenzls politik gick också ut därpå. Detta tvang
regeringen till mycket stora eftergifter, men detta, liksom Preussens hållning, hade ingen
annan verkan, an att Napoleon vågade företaga allt hänsynslösare öfvergrepp.
Synbarligen önskade denne komma i besittning af Italiens krona, hvilket skulle hafva
betydt, att Österrike definitivt utdrifvits ur landet. I Aachen och Mainz höll han hof
liksom Karl den Store, och han tycktes sålunda vilja spela rollen af de tyska furstarnes
öfverherre. Under sådana förhållanden fick i Wien krigspartiet småningom öfverhand,
och kejsaren såg sig tvungen att söka stöd hos Ryssland. Den 6 november slöt han
med kejsar Alexander en »preliminär konsert», enligt hvilken Österrike och Ryssland
tillsammans skulle förhindra ytterligare öfvergrepp från Napoleons sida och därför
erhålla betydande subsidier af England. Redan långt tidigare hade Alexander sökt
träda i förbindelse med öriket. Pitt var beredd att betala penningar åt
fastlandsmakterna, naturligtvis under den förutsättning, att han hade nytta däraf. Han kunde
därför ej nöja sig med ett förbund, hvars syfte var att upprätthålla det bestående;
hvad han ville var en återgång till de förhållanden, som Lunévillefreden skapat, och
garanti for framtiden. Detta behagade tsaren, men han skulle gärna önskat vinna
ännu något mera — en utvidgning af sina polska besittningar, Turkiets delning i
möjligaste mån, Maltas återställande o. s. v. Ehuru Pitt visade foga intresse for
dessa bisaker, ingicks dock till sist den 11 april 1805 ett förbund mellan England
och Ryssland i syfte att återställa freden och jämvikten i Europa. England
förpliktade sig att utbetala betydande summor, ifall minst 400,000 man ställdes till
förfogande för kriget. Frågan om Malta och om sjörätten fördröjde dock det definitiva
afslutandet af förbundet mer an tre månader.
Napoleon gjorde sitt bästa för att sätta sina motståndare i rörelse. Den 26 maj
1805 satte han den lombardiska järnkronan på sitt hufvud och utnämnde sin styf-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
