Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
KRIGET MOT ENGLAND OCH DEN TREDJE KOALITIONEN (1803 —1805).
573
Kejsar Frans I af
Österrike.
Gravyr af Joh. Pichler.
Konung Fredrik Wilhelm III
af Preussen.
Malning af F. P. Gérard.
Kejsar Alexander I af
Ryssland.
Malning af F. P. Gérard.
i dess solen ned. Och icke nog därmed: med den afgörande segern var faran för
en landstigning på dess kust definitivt afvärjd. Napoleon lät nu tanken på en sådan
falla. I stället lät han sina trupper bryta upp och rycka mot Rhen. Han tänkte
nu använda dem mot Österrike. Emellertid tog han sorgfälligt vara på sin
land-stigningsflotta, låt vara att den nu blott kunde hafva till uppgift att utgöra ett hot
emot hans oåtkomlige fiende. Hans hela krigsplan blef en annan: att planmässigt
utestänga Englands handel och engelska varor från Europas fastland.
Landstignings-planen utbyttes mot kontinentalsystemet.
Kriget hade vållat England jämförelsevis ringa skada; dess svårare led
kejsarriket. En finansiell kris hade utbrutit, den allmänna krediten hade sjunkit mycket
djupt, statens utgifter stigit till 750 millioner francs. Till de direkta skatterna ^hade
man nödgats lägga indirekta, och afgifternas tryck förorsakade stort missnöje, ehuru
Napoleon pålade de af Frankrike beroende staterna tyngsta möjliga bördor. I England
däremot blomstrade handeln, statens kredit förblef orubbad, statsskulden minskades,
och den ledande ministern, Pitt, förstod att vinna bundsförvanter och därigenom
skaffa sin motståndare nya fiender på halsen och sålunda lindra bördorna för sitt
eget folk. Sa råkade fastlandet åter in i ett utmattande krig, innan man ännu
hemtat sig efter den öfveransträngning, som Lunéville-freden skulle göra slut på.
I Österrike regerade Frans I, en inskränkt man med trånga vyer; oerhördt flitig,
sökte han höra och läsa allt själf men förlorade därigenom sinnet för det hela och
stora. Till det yttre rättfram, var han slug, ihärdig, opålitlig, misstrogen och lätt
påverkad, full af familjestolthet och vördnad för furstehus med höga anor. I mycket
honom lik visade sig Fredrik Wilhelm III, en samvetsgrann, arbetsam själfhärskare
utan självförtroende, utan personlig storhet och utan storhet som regent men icke
utan sundt människoförstånd, torr, sparsam, ärlig, otymplig och tarflig; ängslig och
osäker, famlade han hit och dit, städse benägen att låta leda sig af händelserna. En
helt annan man var ryske kejsaren Alexander I. Han hade ett utomordentligt
fördelaktigt yttre och ett förtrollande umgängessätt, han hade en vidtfamnande
ärelystnad, han var en fantastisk och öfvervinnelig ande och önskade att glänsa och
synas betydande. Men han saknade klar blick för verkligheten, målmedveten
vilja och handlingskraft liksom äfven grundlighet, pålitlighet och förmåga af
själf-förnekelse. Mellan asiatiska själfhärskarböjelser och västerländskt demokratiska
åskådningar, mellan envälde och liberalism vacklade han fram och tillbaka, och han
handlade då ofta på grund af inflytande från de rådgifvare, som för ögonblicket
om-gåfvo honom. Under alla omständigheter gjorde honom hans oro, hans ifver att
åstadkomma något och hans förmåga af förställning till en af tidens mest verksamma krafter.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
