Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
580 J. VON PFLUGK-HARTTUNG, REVOLUTIONEN OCH KEJSARDÖMET.
mottagen i Paris. Men själf kände han sig sedan långt tillbaka ej blott som
fransmännens kejsare utan som herre öfver ett världsrike.
Ve de svage! Öfverallt fingo de lära känna hans mäktiga vilja. Det gällde för
honom att knyta Sydtyskland fastare till Frankrike och genom giftermålsförbindelser
införa sitt hus i kretsen af de där regerande furstarnes. Därför måste hans styf son,
Eugen Beauharnais, vice-konungen af Italien, gifta sig med konungens af Bayern
dotter, arfprinsen af Baden med kejsarinnan Josephines niéce och Napoleons broder
Jéröme med konungens af Wtirttemberg dotter. An mer var Italien de corsicanska
öfvergreppens land. I Neapel inbröt Masséna med en här och tvang drottning
Carolina att fly till Palermo. Styrelsen öfver Neapels fastland öfvertog Josef
Bonaparte först som ståthållare, sedan som konung; men äfven som sådan förblef han
fransk undersåte. Sicilien lyckades det emellertid ej fransmännen att eröfra, då det
skyddades af en engelsk flotta. Venedigs fastland, Istrien och Dalmatien
inför-lifvades med konungariket Italien, furstendömet Guastalla gaf han åt sin syster
Pauline, furstinnan Borghese, det schweiziska Neuchåtel åt Berthier, de påfliga
enklaverna Benevent och Ponte Corvo åt Talleyrand och Bernadotte. Härtill kom
ock en mängd italienska titulärhertigdömen, som han likaledes gaf åt marskalkar
och ministrar, vidare skapade han grefvar och baroner, men de titulärlän, som
tillkommo på detta sätt, medförde ej några höghetsrättigheter. För att belöna sina
gunstlingar tillförsäkrade han sig italienska domäner och inkomster. Dylika
nyskapelser på icke-fransk mark voro ett uttryck för att inga gränser funnos for
kejsardömet. Till och med ett tåg till Rom skall Napoleon hafva planerat för att af
påfven krönas till Västerlandets kejsare. Men påfven var motsträfvig, och Napoleon
fann rådligt att tills vidare lata Kyrkostaten bestå. Däremot gjorde han ett slut på
Holland, i det han kullkastade dess konsulära författning och godtyckligt utnämnde
sin broder Louis till dess konung. Det en gång sa själfmedvetna och frihetsälskande
folket var kväst, och den 24 maj 1806 fogade det sig efter härskarens vilja som alla
andra. Det var blott i stil med detta, att han också sökte gripa in i Tyskland och
Polen. De sydtyska furstarne fingo ökade områden och full suveränitet, visserligen
för priset af ett vida mer tryckande beroende, an det tyska kejsardömet någonsin
fordrat. Härvid tog han åter upp en gammal tanke, som Richelieu hyst, — att
söndersplittra grannstaten och bilda en förening af mellan- och småstater med
ule-slutande af de bagge stormakterna. Från tysk sida kom honom särskildt Dalberg
till mötes. Sa uppstod en förbundsförfattning, som Napoleon först lat de enskilda
staterna antaga for att sedan själf underteckna den i S:t Cloud den 19 juli 1806.
Det nya »Rhenförbundet» omfattade de sydtyska staterna och storhertigdömet
Berg, som utgjordes af de preussisk-bayerska områdena vid nedre Rhen och gifvits åt
Napoleons svåger Murat. Det egentliga Nordtyskland hörde ej dit; man skulle kunna som
lockbete for Preussen komma fram med erbjudande att däraf bilda ettnordtyskt fötbund.
De flesta smärre riksomedelbara områdena blefvo utan rättsgrund tilldelade de större
furstar, som utgjorde de benådade. Förbundets angelägenheter skulle skötas af ett
förbundsråd i Frankfurt, hvars president Dalberg var; han erhöll Frankfurt och titeln
furst-primas. Förbundsfurstarne förklarade sig oafhängiga men antogo Napoleon till protektor
med rätt att upptaga nya medlemmar, utnämna furst-primas och anordna uppbåd af
förbundstrupper. Dessutom slöto Rhenförbundsstaterna en öfverenskommelse med
Frankrike, enligt hvilken ett krig på fastlandet, hvari en medlem af förbundet deltog, skulle
vara gemensamt för alla. Förbundsmedlemmarne hade att ställa ett bestämdt antal
soldater till Napoleons förfogande. Bredvid det mäktiga franska kejsarriket kunde
det förfallna tyska ej ens till namnet få bestå. Den l augusti 1806 kungjorde
Rhenförbundsstaterna sitt utträde ur Tyska riket, och fem dagar senare afsade sig Frans II
sin hittills innehafda kejsarvärdighet och kallade sig Frans I, kejsare af Österrike.
Ett sa ärelöst slut fick efter en tusenårig tillvaro »det heliga romerska riket af den
tyska nationen».
Liksom en mättad frossare skulle nu Napoleon gärna velat hafva lugn och därför
fred äfven med England. Han företog steg i denna riktning men fasthöll sina planer
på herraväldet öfver Medelhafvet. Ryssland inblandade sig, och förhandlingarne
drogo ut på tiden utan att leda till ett resultat. Häraf begagnade sig tyrannen till
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
