Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
KRIGET MOT PREUSSEN OCH RYSSLAND (1806—1807). 581
att inkvartera sin armé i Sydtyskland på dettas bekostnad och småningom uppbringa
den till en styrka af 170,000 man. Hans syfte var att därmed hota Österrike och
Preussen. Särskildt passade ej ett starkt Preussen i hans system, dess mindre som
det ej ingaf honom någon aktning.
Preussen befann sig efter alliansen med Frankrike i ett betryckt läge. Fredrik
Wilhelm ville fred och såg sig fastkedjad vid en man, som betydde krig och som
ingaf honom fruktan och vedervilja. Förgäfves sökte Haugwitz försona honom med
den nya situationen. Väl lyckades det att upprätthålla de gamla vänskapliga
förbindelserna med Ryssland, men i stället uppstod brytning med England, som kastade
sig öfver den blomstrande preussiska handelsflottan och tog den som god pris.
Skadan häraf blef oerhörd, och härtill sällade sig äfven följderna af hamnstängningen.
Äfven med Sverige råkade Preussen i tvist, om an det ej kom till öppen brytning,
trots den nordliga grannens kränkande och utmanande uppträdande.
Och för alla offer och förödmjukelser hade Preussen egentligen blott vunnit det,
att de franska trupperna utrymt Hannover, ty förvärfvet af detta land var beroende
af den slutliga freden. Ja, till och med denna tvivelaktiga framgång mer an uppvägdes
däraf, att fransmännen alltjämt stodo kvar i Sydtyskland och höllo på att snärja de
preussiska besittningarne. Preussens fordran på de franska truppernas aflägsnande
förklingade ohörd. Nu riktade Murat, den nye hertigen af Berg, sina blickar på
de af preussarne besatta stiften Essen, Werden och Elten med deras rika
koltillgångar. Trupper från Berg ryckte in där; då kom emellertid den i Westfalen
kommenderande general Bliicher dit och uppsatte åter den preussiska örnen.
Naturligtvis väckte händelsen pinsam uppmärksamhet i både Paris och Berlin.
Förhandlingar följde, som till fullo visade Preussen, hvad det hade att vänta af Frankrike.
Preussens svårigheter gjorde Englands hållning fastare och underlättade bildandet
af Rhenförbundet. Men Napoleon förstod att lugna Preussens betänkligheter genom
förslaget, att det i Nordtyskland skulle bilda ett liknande förbund. Preussen gick
in därpå och hoppades, att en fast afgränsning mellan bägges intressesfärer
ändtligen skulle kunna åstadkommas.
Men just då kommo underrättelser från Sydtyskland och Westfalen — om Napoleons
stora truppsammandragningar, om Bayerns afsikter på Bayreuth och Murats på
grefskapet Mark, om att flere tilltänkta förbundsmedlemmar afböjde planen på ett
nord-tyskt förbund o. s. v. Allt gick ut på att isolera Preussen och att under vissa
förhållanden kasta sig öfver det. Slutligen erfor man till och med, att kejsaren hade erbjudit
sig att återlemna Hannover åt England. Detta var för mycket. Den 6 augusti
utfärdades befallning om att sätta en stor del af den preussiska hären på krigsfot.
Redan hade inom vida kretsar hörts en högljudd opposition mot den corsicanske
tyrannens öfvergrepp. Schleiermachers, Fichtes och Arndts skrifter gjorde djupt
intryck; detsamma gjorde i Sydtyskland en bok med titeln »Tyskland i dess djupaste
förnedring». Napoleon ville kväfva denna honom obehagliga andliga rörelse. Då
författaren till nyssnämnda, anonymt utkomna, skrift var okänd, sa blef dess distributör,
bokhandlaren Palm, ställd inför krigsrätt och skjuten. Ett skri af ovilja genljöd kraftigt
genom landet; det utbredde sig äfven inom preussiska arméen, där harmen tog sig
uttryck dels i beslutsamt allvar, dels i högfärdiga later. Krigspartiet fick öfverhand,
och icke ens konungen kunde längre hålla emot. Han hade stått i oafbruten skriftlig
förbindelse med tsaren och hade redan den 12 juni slutit ett hemligt fördrag med
honom. Nu förkastade tsaren en uppgörelse med Frankrike, som hans sändebud i
Paris ingått, och höjde, understödd af England, sina fordringar gentemot Napoleon
ganska betydligt. Denne såg i Rysslands hållning och i Preussens rustningar
uppkomsten af en ny koalition.
I Berlin önskade män vinna tid och uppträdde därför tillmötesgående emot
Frankrike. Men därmed var kejsaren ej tillfredsställd, utan han fordrade, att Preussen
skulle sätta sin här på fredsfot, utan att de franska trupperna utrymde Sydtyskland.
Denna begäran betydde krig och gjorde slut på allt vacklande i Berlin. Men emedan
man ännu ej var färdig att börja kriget, framställdes ett ultimatum. Det var blott
fienden, som skulle få nytta häraf.
Den franska politiken utmärkte sig för djärfhet och förslagenhet. Under det att
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
