Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
DET TYSKA KULTURLIFVET.
603
nytt, något förbluffande, man förälskade sig i kuriositeter, dunkelhet, öfverdriften
fantasterier; man ville icke upplysa utan blända. För öfrigt hade man mer insikter
an skaldebegåfning, sväfvade icke blott bort till ett fjärran utan också bort öfver
konstens yttersta områden och dess gränser och hamnade mången gång af idel kärlek
till medeltiden i ultramontanism och reaktion.
Romantikens förnämsta härd blef Jena, där Fichte, Schlegel, Steffens, Brentano,
Tieck med flere en tid bortåt voro samlade. En af deras hufvudmän inom
skaldekonsten var Novalis (Friedrich von Hardenberg), som skref andliga sånger och i romanen
Heinrich von Ofterdingen uppgjorde ett slags program för den romantiska skolan,
enligt hvilket dikt och lif skulle sammanfalla. Hans åskådning utvecklades vidare
af den alsterrike Tieck, hvars originalitet visserligen var måttlig, men som vann
betydlig framgång genom noveller och
öfversättningar, gaf nytt lif åt sägen och saga
och i Kaiser Octavianus nådde
höjdpunkten af romantisk-fantastisk diktning. An
lägre i poetisk förmåga stodo bröderna
Schlegel. August Wilhelm verkade framför
allt som Shakespeareöfversättare; den yngre,
Friedrich, förhärligade den fria kärleken i
romanen Lncinde, hvilken Treitschke
karakteriserat som >en drucken pedants
vanvettiga prat». Äfven hans skaldestycken
voro svaga, men som vetenskapsman har
han lagt grunden till litteraturhistorien samt
gifvit värdefulla uppslag till
sanskritforskningen. Utom dessa må nämnas Brentano,
Arnim och Görres. Arnim kan anses som
den sundaste representanten för romantiken;
tillsamman med Brentano utgaf han 1806
—1808 en samling tyska folkvisor under
titeln Des Knaben Wunderhorn. Den
skarpsinnige, mångfrestande Görres utvecklade
sig småningom till påfvedömets förkämpe.
Åt klassicismen lutade Hölderlin, en rik,
djupt känslig, svårmodig natur, som tidigt
drabbades af vansinne.
I likhet med diktningen nådde nu den
tyska tonkonsten sin höjdpunkt, genom
Haydn, Mozart och Beethoven. Intill denna tid hade den italienska musiken varit
härskande. Den tyska skaparkraften kastade sig företrädesvis på instrumentalmusiken
och bragte den till sådan fullkomning, att den blef jämbördig med vokalmusiken.
Beethoven fyllde den med ett bestämdt, poetiskt innehåll, vidgade dess former
och uttrycksmedel samt skänkte dem oanad rikedom och gripande kraft. På operans
område blef Mozart banbrytande; i melodiernas rika flöde och i innerlighet öfverträffade
han alla sina föregångare. Hans arbetskraft var outtömlig. Ehuru blott 35 ar, då
han dog, efterlemnade han icke mindre an 626 verk. I sin Fidelio, som i sin första
bearbetning uppfördes 1805, vandrade Beethoven på sin medbroders bana men
öfverträffade honom i kraft och djup.
Äfven för de bildande konsterna inbröt en ny vår. Under 1700-talel sysselsatte
sig målarne med det lätta, behagliga, koketta; det var egentligen blott Chodowiecki,
som genom sinne för sanning och natur stack af från de öfriga. Då uppträdde den
fattige, sjuklige schleswigske mjölnarsonen Asmus Jakob Carstens (1754—1798) och
ställde åter målarkonsten i ideens tjenst och utöfvade den i antikens och renässansens
enkla och stora former. Carstens’ andliga hem var den grekiska myten, de ohöljda
gestalternas rena skönhet. Stor har hans inverkan varit, framför allt på Thorvaldsen.
Men liksom diktkonsten fick målarkonsten vid öfvergången mellan århundradena en
karaktär af romantik. I Rom samlades klassicismens motståndare, »nazarenerna».
Friedrich von Schiller.
Malning af M:me Simoneau.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
