Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
602 J. VON PFLUGK-HARTTUNG, REVOLUTIONEN OCH KEJSARDÖMET.
I idealets land funno de bägge skaldefurstarne hvarandra, och i deras oegenyttiga
vänskap fick tidens estetiska skaparkraft sitt mest inspirerade uttryck. Hänförd
utropade den yngre:
»Fliichtet aus der Sinne Schranken,
In die Freiheit der Gedanken,
Nehmt die Gottheit auf in euren Willen
Und sie steigt von ihrem Weltenthron.»
For en själfständig poesi och konst, normerad af en i dem inneboende lag,
kämpade Goethe och Schiller i Die Hören, i Die Propyläen, i Musenalmanach — i
hvilken deras Xenien inflöto —, och sa intimt var deras samarbete, att de sedan
knappt själfva visste, hvem af dem som hade skrifvit det ena eller det andra ordet.
På detta sätt behärskade de litteraturen en tid framåt. Men af större betydelse voro
deras rent poetiska verk. Långsamt lät Goethe sin diktnings gyllene frukter mogna.
Från en mäktig fantasis höjder, ur en ädel känslas djup, från ett betydande vetandes
vidder strömmade osökt bilder och tankar in på honom, medan det tyska språket
yppade för honom sina skönaste hemligheter. Schiller däremot genomglödgades af
en ädel, eldig ärelystnad. Han ville skapa, dikta, hänföra; han begagnade hvarje
stund liksom i förkänslan af en snar död, och som i en kejsarmantel klädde han
stolt sina verk i ett underbart fängslande språk. Bägge skalderna förenade med snillets
sömngångaraktiga säkerhet den tankeklarhet, som var utmärkande för tidehvarfvet.
I ständigt ny gestalt uppträdde Goethe. Hedniskt fördomsfri och skönhetsdrucken
besjöng han i Römische Elegien kärlekens fröjder, i Hermann und Dorothea kastade
han sig in i den tyska samtiden och besjöng med homerisk enkelhelhet den
oför-därfvade medelklassen, och i Wilhelm Meister skildrade han den hem- och
fädernes-landslöse kringflackaren, som blott har ett mål, att utveckla sin personlighet — en
spegelbild af hans samtid. Nu diktades Die Wahlverwandtschaften, Westöstlicher
Diuan och slutKgen hans lifsverk, Faust. På sistnämnda dikt arbetade Goethe
från 1770 till 1832. I denna den tyska poesiens djupsinnigaste skapelse
utformade han de polariskt motsatta världsåskådningarne, den idealistiska och den
realistiska. Goethes lyriska kraft var ojämförlig. De politiska stormarne stod han sa
fjärran, att han från sin upphöjda utsiktspunkt med »dikt och sanning», Dichtung
und Wahrheit, skådade in i det förgångna, medan frihetskrigen tecknade en blodig
samtid. Under dessa ar hade Schiller skapat ett nationellt drama för scenen och i
Wallenstein nått höjdpunkten af sin konst. Med anlitande af grekiska och
shake-speareska drag utformade han här sin egen stil, som länge blef mönstergifvande. På
Wallenstein följde Maria Stuart, Die Jungfrau von Orleans, Die Brant von Messina,
Wilhelm Tell och fragmentet Demetrius, idel glänsande framställningar af lidelser och
lidanden, af strid, seger och undergång, af kamp för frihet och makt, för allt stort
och högt. I Das Lied von der Glocke skildrade han kärnfullt den enskildes
samhörighet med samhälle och stat. I hans lyrik förmäla sig tankedjup och
gestaltningsförmåga till patetisk lyftning och skön harmoni; hans romanser ega an i dag
förmåga att röra hjärtan.
Trots dessa glänsande skapelser afspeglade det klassiska idealet ej helt hvad som
rörde sig i folkets hjärtan. Framför alla insåg Herder detta; äfven Wielands Oberon
och Schillers Jungfrau hänvisa på en annan värld. Mer och mer började man
att söka efter nytt stoff, man kom ända till Indien och Amerika för att slutligen
återvända till det tyska hemmet. Som »romantik» trädde denna riktning i motsats
till »klassicismen». Den led nog af stora svagheter, men den egde också obestridliga
förtjenster. Framför allt genom den väcktes det historiska sinnet, den vidgade
synkretsen, fördjupade känslan för naturen och hänvisade på det hemlighetsfulla.
Romantikerna ville draga in i »den sanna, gudafyllda andaktens tempel». Ur
medeltidens föraktade natt framgräfde de en väldig fornvärlds skatter, de gåfvo uppslag
till studium af Tysklands äldre tider, till det kärleksfulla sysslandet med det folkegna,
de slogo upp portarne till sägnernas, sagornas och folkvisornas värld, och genom
förträffliga öfversättningar gjorde de Shakespeare samt de stora italienska och spanska
diktarne bekanta. Men vid sidan häraf visade romantikerna drag, som stämpla dem
som epigoner. Man skapade ej af ett rent inre behof, utan man jäktade efter något
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
