Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
618 J. VON PFLUGK-HARTTUNG, REVOLUTIONEN OCH KEJSARDÖMET.
då upproret brann rundt kring honom, draga sig tillbaka till Barcelona. I Portugal stod
Junot med 28,000 man utan förbindelse med hemlandet, men han höll de upproriske
stången, ännu då — den 3 augusti — underrättelse kom, att en engelsk här landstigit.
Engelsmännens deltagande i spanska kriget blef afgörande, ty därigenom fingo
spanjorerna hvad de saknade, nämligen ett fast ryggstöd. I England stodo
Castle-reagh och Canning i spetsen för torykabinettet, bägge beslutna att föra kampen mot
Napoleon till ett afgörande slut. De insågo, att för att nå detta ändamål det ej var
nog att föra kriget till sjöss och företaga enstaka landstigningar utan att blott ett
fälttåg i större stil lofvade framgång. Därför sände de 1808 en liten här till
Portugal under sir Arthur Wellesley, Castlereaghs förtroendeman. Han marscherade mot
Lissabon och dref Junot tillbaka vid Vimeiro. Detta var leopardens första slag med
tassen. Junot tycktes förlorad. Men då öfvertog till hans lycka högste
befälhafvaren, general Dalrymple, kommandot öfver engelsmännen och medgaf honom genom
kapitulationen i Cintra att få med sina trupper på britiska fartyg lemna landet.
Underrättelsen härom vållade på andra sidan Kanalen missräkning och förbittring.
Dalrymple blef återkallad och ersatt af Moore.
Napoleon skummade af raseri öfver händelsernas gång på halfön. Han ville
krossa de erbarmliga spanjorerna, som vågade att korsa hans segerbana. Han
sammandrog starka härmassor och sände dem söderut, fransmän, rhenländare, polackar,
nederländare, tillsamman mer an 200,000 man, och i spetsen för dem träddee han
själf, omgifven af sina bästa marskalkar, for att krossa och nedtrampa allt. Å sin
sida hade spanjorerna ej lyckats komma ifrån den bland dem rådande förlamande
oordningen. Under ändlösa slitningar utbildade sig två partier; det ena önskade
helt enkelt Bourbonernas återkomst, medan det andra ville begagna den katastrof,
som drabbat staten och dynastien, till införande af reformer i frisinnad riktning.
Slutligen bildades i Madrid en centraljunta, bestående af 35 medlemmar, alldeles för
talrik för att kunna utöfva en handlingskraftig ledning. I stället för att utnämna
en öfverbefälhafvare lät hon ett halft dussin anförare stå i spetsen för lika många
landskapsarmeer, chefer, som motarbetade och förtalade hvarandra. Militäriskt var alltså
Spanien sa svagt som möjligt, när Napoleon den 10 november 1808 började fälttåget.
Med en kraftig stöt ville Napoleon genombryta sina fienders midt och
marschera rakt på Madrid. I flere strider besegrades spanjorerna, passet vid
Somo-sierra stormades, och den 3 december besattes hufvudstaden efter förbittradt
motstånd. Nu uppgjorde kejsaren planer till landets fullständiga underkufvande och till
dess förvaltning. Spanjorernas motstånd tycktes brutet. Då kom hjälpen genom
engelsmännen. Efter planlösa rörelser hit och dit hade Moore vändt sig mot
Napoleons förbindelselinie. Plötsligt uppträdde denne själf på skådeplatsen och dref
engelsmännen i half flykt mot Corufia, där de tänkte inskeppa sig. Men ännu hade
ej transportflottan hunnit dit. De nästan upplösta trupperna intogo därför en fast
ställning och tillbakavisade med anglosaksisk seghet hvarje angrepp, tills de stego
ombord och åter landstego i Lissabon. Moore själf stupade i striden. Den
engelska anfallsstöten lemnade i strategiskt afseende mycket öfrigt alt önska men blef af
vikt därför, att den förflyttade fiendens hufvudstyrka till ett aflägset hörn och
därigenom gjorde det möjligt för spanjorerna att åter resa sig.
Kejsaren hade ej fort fälttåget till ända utan gifvit Soult och Ney i uppdrag att
göra det. Han flög tillbaka till Paris, där intriger från Fouchés, Talleyrands och
Murats sida gjorde hans närvaro önskvärd, medan på grund af Österrikes hållning
den europeiska situationen blef osäker. Väl hade de förhatliga rödrockarne
undkommit honom, men han ansåg dock upproret i Spanien i hufvudsak vara slut.
Han kände icke ännu skillnaden emellan kabinetts- och folkkrig. Förgäfves sökte
han söder om Pyrenéerna verka icke blott genom vapen utan lika mycket genom
goda lagar; han vann blott en del af de upplyste men stötte också dem genom att
kränka nationalkänslan. Den stora mängden fortsatte upproret, och prästerna
predikade korståg mot mörkrets son. Men då man öppet ingenting kunde uträtta,
slog man sig på småkrig. Öfverallt uppträdde väpnade band, men ingenstädes kunde
man komma åt dem; bakom hvarje buske, hvarje klippa kunde en skytt lura, i
hvarje hus hotade lönnmord, gift i all föda och all dryck. Hvilken förbittring spän-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
