Full resolution (TIFF)
- On this page / på denna sida
-
Inledning. Harald Hjärne
- Världsväldets traditioner i förändrad belysning
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
INLEDNING.
enda stat, den romerska, efter vunna segrar öfver alla täflande stormakter utrotat
hvarje slags politisk själfständighet, uppslukat alla mindre stater och ändtligen själf
råkat i förfall icke minst genom förkväfvandet af kulturfolkens politiska lifskraft
under den öfverdrifna monarkiska absolutismen. Nutidens grundligare forskningar
hafva dock uppvisat (^åsom det bl. a. framgår af skildringarne i första bandet af
denna världshistoria), att denna utveckling varit betydligt mera komplicerad än den
traditionella föreställningsbilden.
Sedan Augustus åvägabragt den romerska revolutionstidens afslutning och
upprättat »världsfreden» inom Medelhafslandens kulturområde, utgjorde kejsardömet
eller »principatet», som i själfva verket var ett diktatoriskt statsämbete, med sin
ännu ingalunda djupt ingripande förvaltningsorganisation, framför allt den
fredsbevarande och reglerande militärmakten öfver en federation af mångfaldiga till största
delen själfstyrande stadsstater förutom åtskilliga monarkiska småriken. Deras
själfständighet inskränktes egentligen blott i den mån det syntes nödvändigt för att
förebygga inbördes krig, äfvensom inre revolutioner, som alltid lätt nog kunde
utmynna i grannfejder och andra krig. Kejsardömet, hvars verkliga maktutöfning ej
får förblandas med dess innehafvares personliga beteende i deras närmaste
omgifning, var så långt ifrån att utrota eller visa sig fientligt mot den politiska
själfstyrelsen, att dess politik med berådt mod gick ut på att organisera de förut eröfrade
barbariska provinserna, särskildt de västerländska, i form af stadsstater efter
grekiskt-romerskt mönster. Efter ett århundrade eller något mera förvanskades detta
styrelseskick bl. a. därigenom, att allt flere stadsstater genom ansvarslösa utgifter för
kulturändamål under den »eviga fredens» hägn förstörde sina finanser och sålunda
själfva förmådde den kejserliga förvaltningen att ingripa i understödjande,
kontrollerande och till sist centraliserande riktning. Kejsardömet måste åtaga sig allt flere
statsuppgifter, utbilda en allt starkare och talrikare byråkrati, som tyngde så mycket
mer, som dess militärmakt blef allt svårare att rekrytera i samma mån som
kulturfolken afvandes från krigstjenst och soldaterna alltså måste utskrifvas eller värfvas
bland gränsprovinsernas eller till och med snart nog utlandets barbarer.
Världsväldets krafttillgångar öfveransträngdes, under det att fientliga barbarer ånyo började
i såväl Asien som Europa hota fredsrikets gränser och bestånd. Militärmakten, som
det alltid, ända från republikens revolutionsstrider, varit besvärligt att sammanhålla
under en lagbunden styrelses ledning, föll åter sönder och drog den af Augustus
grundlagda författningen med sig i fallet, den romersk-italiska hegemonien under
»principatet» såväl som kulturfolkens fredslif under provinsernas stadsstater. De mer
eller mindre barbariserade provinshärarne reste sig emot hvarandra under täflande
kejsare utan samband med det ursprungliga principatets målsmän, och det
federativt organiserade världsväldet öfverlefde i själfva verket ej det tredje århundradets
afgörande katastrofer, som gestaltade sig såsom en ny serie af upprepade
revolutionskrig, liksom under den forna republikens upplösning.
Traditionen om världsväldets rättmätighet och odödlighet lefde likväl kvar och
tjenade till uppslag för en ny maktutveckling, ehuru på väsentligen omlagda
grundvalar. Hela den antika statsvärlden hade försvunnit, däribland äfven den härskande
romarstaten såsom sådan. Blott namnet återstod, men såsom betecknande ett
utjämnadt och, så att säga, internationaliseradt världsmaktsideal, som de omsider
segrande militärkejsarne, Aurelianus, Diocletianus, Konstantinus, sökte förverkliga
med nya hjälpmedel. Den romerska medborgarrätten, som blifvit utsträckt till alla
friborne af hvilken nation som helst, betydde endast alla statsrättsliga
nationsgränsers utjämning. I stället för de grekisk-romerska republikernas hågkomster, som
hade hos massorna i det närmaste förbleknat, trädde äfven inför dem såväl som för
soldaterna och deras befäl Orientens, närmast det uppåtstigande och imponerande
Persiens monarkiska mönsterbilder. De nya organiserande världshärskarne
sträfvade att öfverbjuda sina österländska medtäflare genom den utvidgade militära och
civila förvaltningsmekanism, som förstärkte deras numera oinskränkta makt öfver
likformigt lydnadspliktiga undersåtar. Den universella helgd, som de ansågo nödvändig
för sin nya riksbyggnad, skänktes dem till sist af kristendomen och kyrkan, men
på ett sådant sätt, att deras absolutism åter till en viss grad begränsades genom den
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
